Mitt under skidskyttestafetten i går eftermiddag ringde telefonen. Först tänkte jag inte svara eftersom jag avskyr att prata med folk. Men signalerna ljöd så enträgna att jag gav upp och lyfte luren.
Det var en kvinna som påstod sig tillhöra Socialdemokraternas verkställande utskott.
- Jag ber om ursäkt att jag stör så här på söndagen, sa hon.
- För all del. Jag tittar på skidstafetten. Dessförinnan såg jag alpint och damernas 10 kilometer klassisk. Sedan ska jag kolla på Milanmatchen och EM-handboll innan det är dags för "Sportspegeln" och nattsändningarna från Australian Open, sa jag.
- Så du har fullt upp, sa damen.
- Ja, man vill ju inte slösa bort söndagen på något meningslöst, sa jag.
Sedan pratade hon om ditt och datt och verkade ha svårt att komma till skott.
- Skidor i all ära men nu längtar man snart efter våren, sa hon.
- Ja ja, men vill du, undrade jag.
- Vad jag vill? Jo, du vet väl att vi inom socialdemokratin har det lite turbulent för närvarande, sa hon.
- Ja, det vet jag. Han avgick visst, den där Djurhult, sa jag.
- Juholt, rättade hon.
- Whatever, sa jag.
- Så nu letar vi efter hans efterträdare, sa hon.
Jag började ana varthän detta skulle leda.
- Jaha, sa jag avvaktande.
- Och därför undrar vi om du... hm... om du skulle kunna tänka dig att ta över som partiledare, sa hon.
- Jag? Varför just jag, sa jag.
- Därför att... Tja, ditt namn kom upp och väckte stor entusiasm, sa hon.
- Äh, det kan väl inte stämma. Jag har röstat på borgarna de senaste tre valen, sa jag.
- Vi har enats om att vår näste partiledare inte med nödvändighet behöver sympatisera med socialdemokratin. Somliga medlemmar av verkställande utskottet anser till och med att det vore en belastning, sa hon.
- Men det låter ju alldeles vansinnigt. Det är väl självklart att Socialdemokraternas partiledare ska vara sosse, sa jag.
- Tja, vi försöker förnya och tänka i andra banor och ditt namn...
- Försök inte. Det måste finnas ett annat skäl till att ni kontaktar just mig, sa jag.
Det blev tyst i luren en lång stund. Sedan harklade hon sig och sa:
- Ja, ska jag vara alldeles ärlig har vi ringt alla andra och de har tackat nej.
- Alla andra... i hela Sverige? Så jag är den siste?
- Ungefär så, ja. De enda vi inte kontaktat är barn under tretton år och folk som sitter inlåsta på slutna psykiatriska anstalter. Men tillbaka till min fråga. Vill du ställa upp? Jag kan lova dig ett enigt verk - ställande utskott som skulle göra allt för att stötta dig. Plus fria kanelbullar till eftermiddagsfikat, sa hon.
- Kanelbullar? Det var som fan. Med hackade hasselnötter på toppen?
- Hm, det kan vi kanske ordna.
- Kanske?
- Okej, jag lovar. Hackade hasselnötter är en deal.
- Lönen då?
- Du får en bra lön.
- Är det vitt?
- Ja, tyvärr. Fast traktamentena är skattefria.
Vi diskuterade fram och tillbaka en lång stund men så berättade hon att de hade möten i fetottan flera gånger i veckan och finns det något jag vägrar offra så är det mina sovmorgnar. Så jag tackade nej.
Reinfeldt kan dra en lättnadens suck.
