Datorhelvetet bröt samman förra veckan och därmed försvann fundamentet för hela min existens. Jag kan nämligen inte försörja mig utan dator. Vi är gisslan i cyberrymden och när ens dator vägrar sätta i gång utan bara står och blinkar i ena hörnet så blir nästa fas panikångest och fosterställning.
Det var bättre förr när man doppade gås pennan i bläckhornet och författade odödlig litteratur som denna i allsköns ro vid sin pulpet. Fram emot natten hördes klapprande av hovar när en postiljon på löddrig springare anlände och levererade manuset till avsedd redaktör. Resten av veckan drack man punsch på Savoy tillsammans med nackbenade grosshandlare.
Nu handlar allt om datorer. Små bortskämda apparater som gör som de vill och är oförutsägbara, nyckfulla och obegripliga. Det fanns en tid man kunde reparera tredskande maskiner på ett drastiskt och rejält sätt. Man gav dem ett gott kok stryk. En tv som vägrade sätta i gång, en bil som hackade, en cykel där kedjan hoppade av på... allt man behövde göra var att ge dem en fet spark och några svavelosande svordomar så kom de på bättre tankar i nio fall av tio.
Men en dator vägrar att låta sig misshandlas. I stället lämnar man in den för lagning och får besked att det är bättre att köpa en ny.
- Varför det? Den är ju bara tre månader, säger man förvånad.
- Just det. Så gamla pjäser brukar vi inte ta oss an, säger killen bakom disken.
Mirakulöst nog kunde min dator lagas för bara halvannan tusenlapp så nu sitter jag här och skriver, världen till fromma. Men jag saknar gåspennan och de vackra pergament rullarna.
Nu ska det handla om modiga människor. Militärjuntan i Burma förklarade häromdagen att Aung San Suu Kyi gärna får bli landets nästa president om folket röstar för henne. Detta uttalande görs av samma generaler som tvingade Kyi till år efter år av husarrest samtidigt som befolkningen förvägrades alla former av demokrati och yttrandefrihet.
Människornas hopp stod hela tiden till den lilla tappra, bräckliga och frihetsberövade kvinnan som envist framhärdade utan att låta sig förbittras eller ge upp. Varför militären nu infört reformer och väcker förväntningar om en spirande demokrati är en gåta men utan att våga ta ut något i förskott så underbart att detta händer i en värld av motsättningar och konflikter.
Aung San Suu Kyi är en hjältinna i samma anda som Gandhi och Martin Luther King. Och en inspirationskälla för alla som hyllar integritet, mod och andlig resning.
Precis som före detta höjdhopparen Stefan Holm. Han medverkade i tv:s "Doobidoo" i fredags och sjöng för en miljonpublik. Jag tror nästan alla fasar för att sjunga offentligt av fruktan att komma av sig eller - ännu värre - sjunga falskt.
Men Stefan Holm är en modig man. Han sjöng Taube så genomgående och konsekvent falskt att det framstod som ett under att han åtminstone inte hittade en rätt ton av ren slump. Vad Holm åstadkom med denna misshandel av en folkkär melodi var att stärka alla andras självförtroende för nu behöver ingen längre skämmas för sin sångröst hur usel den än är.
Jag sjunger själv hela dagarna. Oftast små brottstycken ur egna kompositioner. Familjen säger att detta sjungande är den yttersta orsaken till att jag lever ensam och isolerad.
Nu kan jag hänvisa till Stefan Holm och säga att om han fick sjunga för över en miljon svenskar så borde familjen uthärda min röst utan klagan. Tack, Stefan.
