Kompisen ringde från London och berättade att han lyckats komma över två biljetter till handbollsfinalen. De kostade honom 6 000 kronor. Men det är det värt, sa han. En sådan chans får man bara en gång i livet.
Hoppas han tycker likadant nu med facit i hand. Själv hade jag förmodligen dött av frustration och vanmakt om jag suttit på läktaren. Det var illa nog att se matchen på tv i ens egen, insuttna och trygga soffa. Jag vågade bara titta på fragment av drabbningen, resten av tiden kretsade jag runt i lägenheten, ringde onödiga telefonsamtal till folk jag knappt känner, slängde sopor eller la patiens vid köksbordet.
Bordtennis och handboll är de sporter som likt inga andra tvingar åskådarna åka en känslomässig bergochdalbana så plågsam att de borde förbjudas av socialstyrelsen. Ibland önskar jag nästan att jag inte var intresserad av idrott. Eller som en bekant sa när jag någon timme efter finalen frågade vad han tyckte om matchen.
- Vilken match, undrade han häpen.
- Finalen i handboll i OS, din idiot, sa jag.
- Vilket OS, sa han.
Somliga bryr sig alltså inte men jag saknar redan spelen. Dessutom känns en alldeles särskild sorg efter just detta. Om fyra år är det nasarna, krämarna och girigbukarna som äger OS. Glöm de sömniga, sköna, långa timmarna med idrott ingen egentligen bryr sig om, de där udda grenarna som bara får sina ögonblick av uppmärksamhet vart fjärde år. Nu gäller det att hålla reklamköparna på gott humör.
Förvänta er alltså 20 minuters reklam och trailers per sänd OS-timme. Vad det gör för kvalitén på sändningarna är lätt att föreställa sig. I händerna på reklam-tv förvandlas de olympiska spelen till ett osammanhängande och haltande mischmasch. Oerhört sorgligt.
Kräftsäsongen är i full gång. Jag älskar kräftor passionerat men det är svårt att hitta goda. Förr, i min barndom för cirka 500 år sedan, hämtade svenska folket svenska flodkräftor ur i stort sett varenda vattensamling och tillgången syntes outtömlig. Dessa avåts i hundratusentals på verandor och i bersåer och sköljdes ned med brända och destillerade drycker. Folket var lyckligt.
Sedan kom kräftpesten och därefter inplanterades signalkräftor som åt upp de flodkräftor som överlevt pesten. Vi blev hänvisade till turkiska. Precis när turkarna lärt sig hur man kokar dem med lagom sälta och krondill tog även de kräftorna slut.
Numera importeras kräftor från alla möjliga håll och alla kallas "jumbo". När begreppet "jumbo" infördes innehöll paketen fem, sex jättekräftor som snarare liknade humrar. Sedan dess har hela "jumbo"-köret devalverats och med "jumbo" i dag avses normalstora eller små kräftor.
I år har jag noterat att handlarna lanserar "jättejumbokräftor". Nästa säsong förväntar jag mig "superjättegigantjumbokräftor" och vad som kommer efter dem vet jag inte ty fantasin tryter.
Däremot vet jag att Malmöborna och andra utsocknes snart ska äta kräftor under festivalen. Själv avstår jag eftersom jag aldrig äter mindre än två kilo åt gången och helst i ensamhet så jag slipper dela med mig eller få anmärkning för dåligt bordsskick.
Men festivalen blir en tröst när OS tagit slut. Det är bättre för mänskligheten att gå på festival än att kriga och gräla om vems gud som är bäst. Och sen ser jag fram emot att äta en sådan där chilensk kolgrillad jättekorv med frasigt bröd och chilisås. Det finns ett liv efter de olympiska spelen.
