Sverige har ordning på sin ekonomi men Grekland är vidare i fotbolls-EM. Som idrottsnation har vi inget att yvas över. Och då menar jag inte bara fiaskot under fotbolls-EM utan i alla de sporter vi brukade utöva världsherravälde.

Minns ni "Bengan Boys" - handbollslandslaget ingen kunde slå och som vann nästan allt som kunde vinnas? Det var då det. I lördags förlorade vi en måstematch i VM-kvalet mot Montenegro.

Montenegro är ett litet bergsland med drygt 600 000 invånare. Huvudstaden heter Podgorica. Invånarna kan ta ett svalkande dopp i sjön Skadarsko Jezero eller klättra uppför landets högsta berg, Bobotov Kuk. Jag hoppas ingen tar anstöt, det är inte mitt fel att berget heter Kuk i efternamn.

Några av Montenegros invånare spelar handboll men inte särskilt framgångsrikt. Att ett svenskt landslag gör processen kort mot Montenegro tas för givet. Ändå var vi chanslösa i lördags, såvitt jag minns hade vi inte ledningen någon gång under matchen. Det var ett lag i moralisk upplösning och extra pinsamt när man betänker det faktum att planens bäste spelare var den svenske målvakten.

Montenegro åker till VM efter en kämpainsats. Sverige får stanna hemma och skämmas.

Men det stannar inte vid fotboll och handboll. För inte länge sedan dominerade Sverige världstennisen, åtminstone på herr­sidan. Likadant i pingis. Och det handlade inte om enstaka genier som råkar blomstra upp och ge glans åt en udda nation utan vi åtnjöt en enorm bredd under många, många år. Bordtennisen har förmodligen nästan en halv miljard licensierade spelare, bara i Kina finns över 200 miljoner. Ändå slog vi Kina med 5-0 i lag-VM.

I dag har vi ingen spelare i vare sig tennis eller pingis som är i närheten av världseliten. Vi har sjunkit som en sten.

I ishockey går det knackigt. Vi tror att elitserien är snäppet under NHL men när svenska klubblag åker ut i Europa får de stryk. I VM kom vi bara till kvartsfinal trots hemmaplan och stora förstärkningar från proffsen.

I skidor och skridsko blir vi frånåkta och friidrotten ska vi bara inte tala om. De enstaka utövare som eventuellt kan hävda sig under stundande OS är antingen skadade eller ur form.

Återstår bandyn. Där är vi visst regerande världsmästare. Men ärligt talat - vem bryr sig?

Om nu svensk ungdom inte orkar idrotta längre borde den åtminstone sommar­arbeta. Min brors äldste son letar efter jobb utan att ha lyckats. Det är ont om påhugg.

Jag har alltid hävdat att alla karriärer börjar i diskbaljan eller vid skurhinken. Men med tanke på den svenska polisens effektivitet börjar jag luta åt kriminalitet som lämplig inkomstkälla för den sommarlovslediga ungdomen.

Enligt den senaste statistiken klarar polisen upp 17 procent av alla brott. Det ger bovarna 83 procents chans att komma undan. Jag är inte det minsta förvånad. Vid samtliga tillfällen jag drabbats av brott eller velat rapportera exempelvis trafikolyckor har responsen från ordningsmakten varit monumental likgiltighet eller också har ingen ens svarat i telefon.

Så nu hoppas jag min brorson tar chansen och norpar några plånböcker i sommar. Och skulle han mot alla odds åka dit händer ingenting ändå. Tänk bara på vettvillingen som dödade en man vid Triangeln häromdagen. Vad gjorde han ute i friheten med tanke på hans tidigare kriminalitet? Mannen var en tickande bomb och någon fick betala för hans frihet med sitt liv.

Svenskt rättväsende i ett nötskal.