En sådan underbar höstsöndag vi välsignades med i går. Jag satt i min svindyra lyxlägenhet med utsikt över Malmö hamn och noterade hur havet låg stilla som en oskuld på bröllopsnatten och att solen flödade lika generöst som öltapparna på en irländsk pub.
Det gäller att passa på och gå en lång promenad, tänkte jag. Ingen vet när vädret är lika fint nästa gång. Den svenska hösten är ungefär lika pålitlig som en vapenvila i Syrien. Men när jag tänkt så långt gick all kraft ur mig och jag förblev sittandes. Är inte det slöhet så säg?
En som däremot alltid utstrålar okuvlig energi är Wenche Myhre. Hon var gäst hos Skavlan i lördags och så fort jag såg henne kom de gamla känslorna av förälskelse och längtan tillbaka.
Förmodligen var alla killar i min generation olyckligt kära i Wenche Myhre för hon var (är) inte bara en fantastisk sångerska och artist, hon utstrålade en oemotståndlig sex appeal.
Jag såg henne i en show tillsammans med Povel Ramel på Kronprinsen i Malmö. I ett nummer var Wenche iförd en kortkort kjol med vars hjälp hon förförde den manliga och kanske även delar av den kvinnliga publiken till något som närmast kan jämföras med dyrkan. Jag satt i salongens dunkel och var olycklig och ville gifta mig med Wenche Myhre.
Jag ska strax återvända till Wenche men låt mig först redovisa en av mina främsta fobier. Det är att befinna sig i en publik och plötsligt bli utsatt för artistens uppmärksamhet. Ni vet som på Allsång på Skansen där folk plötsligt får en mikrofon uppkörd framför munnen och förväntas sjunga duett med Tomas Ledin eller Carola Häggkvist.
Hade det hänt mig skulle jag önskat döden som befriare. Jag vet inte hur jag skulle förhålla mig till situationen. Försöka överrösta artisten och stjäla showen? Visst, fet chans. Stirra surblygt svenskt åt sidan och rodna? Lättköpt men urtråkigt. Det finns helt enkelt inga vettiga utvägar. Man är körd.
Åter till Wenche. Några år efter den där showen på Kronprinsen skulle hon medverka i ett Lasse Holmqvist-program som bandades i Malmö. Husband var musikduon Stefan & Kim och av någon anledning hängde jag med dem på repetitionen.
Wenche Myhre skulle repa först och jag satte mig längst fram i den för övrigt tomma salongen. Inledningsvis var jag euforisk att ha Wenche helt för mig själv och, tänkte jag, kanske vi kunde fika efteråt och jag äntligen få chansen att fria. Men läget skulle snabbt övergå i ett tillstånd av råångest. Bara några takter in på låten fick nämligen Wenche syn på mig och använde min ringa person som ett slags sidekick.
Hela sången stod hon tre decimeter från mitt ansikte och riktade all utstrålning och uppmärksamhet mot mig. Jag kände paniken växa och försökte förtvivlat komma på något uttryck eller hållning som skulle få mig att inte framstå som en idiot. Jag misslyckades totalt. Återstod självmord.
Men egentligen hade jag inte behövt oroa mig. Mot slutet av sången lyckades jag samla så pass mycket mod att jag vågade titta henne i ögonen. Hon tittade tillbaka men blicken var långt, långt, långt borta. Hon var fullkomligt uppslukad av sin uppgift och jag insåg bittert att jag lika gärna kunnat ersättas av en hög gödsel.
Så tragiskt slutade något som under andra omständigheter skulle ha utvecklats till århundradets kärlekshistoria. Jag ber om er allas empati i denna svåra stund.
