Nu när alla börjat jobba igen och skolorna startar då blir det plötsligt högsommarvärme med vindstilla, soliga dagar, tropisk värme och sammetsnätter.

Vad menas med det? Var fanns det vädret under semestrarna? På ren trots har jag vägrat gå ut de senaste dagarna. I stället ställde jag mig vid köksfönstret och hytte med näven mot solen. Efter den åthutningen förutsätter jag att vädret blir bättre nästa sommar.

I Ryssland tycks solen definitivt gått ner över demokratiska rättigheter gällande yttrandefrihet och oliktänkande. De tre kvinnorna i Pussy Riots dömdes till två års fängelse efter att ha kritiserat kyrkans oheliga allians med staten.

Få saker skrämmer mig mer än religioner. Winston Churchill skrev att av alla diktaturer är de som bottnar i religiösa övertygelser de farligaste. Och det beror på att i olika gudars namn kan man skaffa sig alibi för de grymmaste handlingar.

Man hänvisar till gamla böcker, skrifter och uppenbarelser som tolkas efter behag. På så sätt rättfärdigas exempelvis könsstympning och att kvinnor stenas till döds. Med en gud i bakfickan behöver man inte ta hänsyn till logik, sunt förnuft eller vetenskapliga sanningar. Och när sedan, som utvecklingen i Ryssland visar, kyrkans och statens intressen bildar symbios då är det helt okej att kasta tre kvinnor i fängelse som genomfört en fredlig men provokativ aktion för att främja yttrandefrihet.

Domen motiveras med att Pussy Riots demonstrerat "hat och fientlighet". Hatet och fientligheten, morden och förföljelserna av homosexuella, minoriteter, journalister, författare och konstnärer i Ryssland visar myndigheterna å andra sidan inget större intresse att ta itu med.

Putin och hans machoideal håller på att förvandla Ryssland till ett land som styrs av rigid intolerans och primitivism.

Och vad sysslar de med i Oxie? Släktfejder? Jag minns första gången jag läste Huckleberry Finn och den makabra skildringen av en gammal släktfejd som nära nog utplånade två familjer. Jag tänkte att sån idioti upphörde väl på 1800-talet och det är tur att mänskligheten går framåt.

Men i Oxie tycks delar av befolkningen vilja upprätthålla traditionen. De snyltar hänsynslöst på samhällets resurser inom polis och sjukvård genom att drabba samman i besinningslöst våld. Jag kan på rak arm räkna upp 10 000 saker som är roligare att göra en ljuvlig lördagskväll än att gå ut och slåss med sina grannar.

Mest av allt känns det pinsamt. Vuxna människor bär sig åt som vettvillingar. Någonstans borde väl ett slags ta-dig-samman-mekanism slå till i de mest upprörda reptil ­ hjärnor.

För egen del utkämpade jag ett slags släktfejd genom att fira sonens 22-årsdag. Alla slags festligheter i familjen sker hemma hos mig av anledningar jag inte vet. Kvinnor och barn påstår att det är ett självpåtaget ansvar eftersom jag är ett kontrollfreak som måsta laga all mat och inte står ut med att någon annan lägger sig i.

Det kan finnas ett uns av sanning i det. I lördags kom jag emellertid i gång så sent att om inte födelsedagsbarnet anslutit på eftermiddagen och assisterat i köket vore katastrofen oundviklig och maten timmar försenad.

Han skötte sig med den äran och kvällen avlöpte under trevnad utan ett enda slagsmål. Och nu vet jag att jag inte är oumbärlig. Barnen får ta över stafettpinnen i köket. Eventuellt. Eller kanske inte.