Förra veckan förgylldes av svenska bragder. Samtidigt gav dessa osannolika händelser en intressant inblick i det mänskliga psyket. Jag tittade in i min egen själ och det var ingen vacker syn.

Först mötte Sverige Tyskland i VM-kvalet i fotboll. När det stod 3-0 till tyskarna började jag sms:a till vänner och bekanta i obehärskad frustration. Jag fördömde svensk fotboll med de mest förolämpande och nedsättande omdömen jag kunde komma på. Det var fel på allt - från laguttagningar, taktik och enskilda insatser till den allmänna förslappningen av svensk ungdom.

En timme senare handlade sms:en om fosterlandskärlek, hjält e dyrkan och tro på VM-guld. Inom några minuter hade jag förvandlats från blodtörstig pöbel till inställsam och fjäskande älskare av blågul fotboll. Likt en doktor Jekyll och Mr Hyde var jag ett hjälplöst rö för irrationella känslor.

Nu handlade detta om fotboll och fotboll har egentligen ingen betydelse. Men det retar mig att jag är så lättpåverkad och verkligen blev ursinnig på riktigt när det gick Sverige emot. Tänk om man är lika ryggradslös ställd inför verkliga moraliska dilemman? Obehagligt.

Bragd nummer två inträffade några dagar senare när den oemotståndligt charmiga triathlonstjärnan Lisa Nordén skulle försöka erövra det sammanlagda VM-guldet borta i Australien. Jag såg fram emot direktsändningen men möttes av beskedet att arma Lisa drabbats av matförgiftning och varken kunnat äta eller dricka under hela natten före tävlingen. Dessutom fick hon feber.

Alla som någon gång drabbats av matförgiftning vet hur påfrestande och plågsamt detta tillstånd är. Man vrider sig i magkramper och ber till högre makter att slippa kräkas en gång till. Alla krafter dräneras ur kroppen och man tänker att det här repar jag mig aldrig från.

Att i denna situation av hopplöshet och utmattning ens snudda vid tanken på fysisk aktivitet framstår som absurd. Bara gå runt kvarteret tycks vara en övermänsklig prestation. Men efter en sömnlös natt och fullkomligt urlakad ställer sig Lisa Nordén vid startlinjen för att genomföra en triathlontävling på yttersta elitnivå.

Jag blev inte glad där framför tv:n. Jag blev obehaglig till mods, ja rent av rädd. Varför är det ingen som stoppar henne, tänkte jag. Att simma 1 500 meter, cykla 40 km och sedan springa en mil är på gränsen även för en fulltränad och frisk människa. Och så ska Lisa stiga direkt ur sjuksängen och försöka genomföra detta enorma kraftprov. Det kan ta en ände med förskräckelse.

Hon inte bara klarade uppgiften, hon kom fyra och blev världsmästare på kuppen. Är det någon som kan begripa hur det gick till? Det är ta mig fan inte klokt. Snacka om bragd.

Jag funderade på vilka bragder jag lyckats med under ett långt liv. Den enda jag kunde komma på var en händelse för över trettio år sedan i Malmö Folkets Park. Då pricksköt jag till mig ett skådepris bestående av en jättelik rosa gosekatt genom att med millimeterprecion penetrera trenne hjärtan på en måltavla. Än i dag tänker jag tillbaka på denna magiska prestation med glädje och stolthet.

Ändå befarar jag att juryn till Bragdguldet hellre ger medaljen till Lisa Nordén än mig. Och för all del - jag är storsint nog att unna henne alla former av uppskattning. Men jag hoppas hon aldrig tävlar under samma premisser igen. Det kan inte vara nyttigt. Varken för henne eller mig.