Tycker synd om alla som inte gillar idrott. Hur får de någon spänning sina liv? Jag är den ende i familjen som tittar på sport och kan inte fatta den likgiltighet, ja, leda, som särbon och ätteläggen demonstrerar så fort det sänds idrott på tv.
Det märkliga är att precis all sport kan bli spännande till outhärdlighetens rand. Av en ren händelse råkade jag komma in i en direktsänd match mellan Argentina och Holland i – landhockey för damer.
Ingen i Sverige inklusive jag själv bryr sig om landhockey. För mig är det en sport som tillämpas på engelska internatskolor där eleverna ska lära sig att få benen avslagna utan att röra en min utan i stället uppskattande säga till sin bödel:
– Jolly god sports, friend.
Reglerna är röriga och planen består av vattendränkt plastgräs för att utövarna inte ska fatta eld och när de ramlar och glider över underlaget. Flickorna spelar i politiskt inkorrekta minikjolar medan de outtröttliga springer fram och tillbaka i högsta fart under en timme i sträck.
Så vem bryr sig om landhockey? Och ändå fastande jag för den här matchen och satt som naglad. Den hade allt. När det var minuter kvar kvitterade Argentina och det blev förlängning. Båda lagen hade fantastiska chanser att avgöra men de dödsföraktande målvakterna kastade sig utan tvekan framför de stenhårda träprojektilerna och offrade liv och hälsa för att hålla matchen vid liv.
Till sist avgjordes det hela via straffläggning. Argentina vann och folket på de fullsatta läktarna blev vansinniga av lycka. Men eftersom publiken till övervägande delar bestod av kvinnor kunde de behärska sina känslor utan att allt urartade till upplopp.
Ja, det var idrott när den är som bäst och när min puls lagt sig tänkte jag att det vore bättre om all sport endast fick utövas av kvinnor och att män bannlystes från läktarna. Karlar besitter tyvärr inte den känsliga mognad som krävs för att beskåda idrottsevenemang. De kan alltför lätt förvandlas till en motbjudande pöbel av hat och våld. Så medan kvinnorna kollar på matcher får männen stanna hemma och passa barn, städa och förbereda söndagsmiddagen.
Ugh, jag har talat.

Precis som man inbillar sig att nu är den värsta vintern över och här kommer februari med hopp om ljus och förebådande vår, då slår kung Bore till med all kraft. Så är det visserligen varje år men man glömmer.
Jag brukar aldrig ge efter för vädrets nycker utan klär mig precis lika dant vare sig det är sommar eller vinter. Men den senaste veckan har till och med jag tvingats kapitulera och grävt fram mössa, vantar och en gammal vinterrock. I ren trots tog jag moppen till närbutiken men det ångrare jag bittert. Efter två hundra meter hade ansiktet stelnat i en förfrusen mask och det kändes som om hela huvudet skulle sprängas i bitar.
Men trots denna förfärliga kyla fortsätter somliga Malmöbor inbilla sig att det är vår. Nere i centrum ställer kaféägare ut bord och stolar på trottoarerna och där sitter folk och fikar. Inte unga, starka människor utan de okuvliga svenska tanterna. Tanter bryr sig inte om att det är tio minusgrader och en förlamande vind. De sitter i ute godan ro som befunne de sig på en servering i Nice i augusti.
Förmodligen unnar de sig kaffe och en bakelse efter att ha vinterbadat bland isflaken på Ribban och sedan torkat sina nakna kroppar i vinden. Den svenska tanten är alltings nav och fundament. Hon överlever oss alla.