Jag har svårt att mobilisera den där äkta indignationen över påstådda fördomar i Tintin-sagorna. Debatten gick het förra veckan för i det här landet prioriterar vi seriers lämplighet före mindre viktiga ämnen som inbördeskriget i Syrien, ödesvalet i USA eller EU:s oförmåga att hålla efter utfiskningen av våra hav.
Tintin kritiseras bland annat för att framställa afrikaner som karikatyrer. Men är inte karikatyrer, överdrifter och förfulningar hela serievärldens fundament? Vem vill förresten se ut som Tintin själv med hopplös lugg och trista golfbyxor? Då är jag hellre hövding i bastkjol.
På sjuttiotalet, om jag minns rätt, höjdes röster för att förbjuda Kalle Anka. Orsaken var, om jag minns rätt en gång till, farbror Joakims girighet och dyrkan av Mammon vilket ansågs korrumpera och förföra det uppväxande släktet.
Allan Fagerström skrev i Aftonbladet: "Det barn som tar skada av att läsa Kalle Anka förtjänar, enligt mitt sätt att se, att gå under."
Så elegant skulle jag vilja sammanfatta upprördheten gällande Tintin. Barn är inte lättlurade. De genomskådar karikatyrerna. Synd att inte vuxna klarar det.
Putin fyllde 60 år i går. Han har försökt ändra sin image på senare tid och vill nu framstå som mindre macho och mer djurvän. Bland annat har han setts gulla med en isbjörn som hölls drogad och nedsövd under dagar i väntan på Putins ankomst.
Den björnen betackar sig nog för mera djurvård á la Putin.
I onsdags skulle jag parkera motorcykeln i garaget. Jag vet inte riktigt hur men jag tappade kontrollen och föll handlöst på garagegolvet med 225 kilo mc över mig. Till min smala lycka såg två grannar vad som hände och hjälpte både mig och cykeln på fötter respektive hjul.
Men jag slog mig ordentligt i axeln. Först kändes ingenting mer än chocken och förödmjukelsen men när jag skulle hjälpa till med mc:n drog en chockvåg av smärta genom skuldran och ner i armen - det var som om jag spetsats på ett glödgat spjut.
Jag har i mitt vuxna liv aldrig behövt besöka akuten men den här gången fanns inget val. Efter allt man läst om akutvården på Skånes Universitetssjukhus i Malmö med evighetsväntan, upplopp, underbemanning, överbeläggning och allmänt kaos så hade jag inga stora förväntningar.
Tre timmar senare var jag hemma igen, röntgad, ompysslad, tröstad, genomgången två gånger av läkare och sjuksystrar och med en remiss till sjukgymnast. Omhändertagandet var professionellt och medkännande, jag kunde inte önska mer av sjukvården. Dessutom kostade det ingenting eller smet jag från notan?
Hur som helst. Akutvården är inte bara elände och misär. Det känns bra att kunna ge vittnesmål om motsatsen. Förhoppningsvis kör jag omkull snart igen så jag får träffa alla snälla människor en gång till.
Kycklingar erhåller däremot ingen medkänsla, åtminstone inte de stackare som hamnar i industriuppfödningen. I går kom en ny rapport om missförhållandena djuren utsätts för under transport och slakt.
Jag har sagt det förut och jag säger det en gång till - köp inte billig kyckling. Dels av hänsyn till djuren men även av rent egoistiska skäl. Riktig kyckling, uppvuxen utan stress och behandlad med respekt, kostar mera men ger så oändligt mycket tillbaka i form av smak, konsistens och dryghet.
Alla blir glada, både du, kycklingen och din mage.
