Komiker brukar säga att man kan skoja om precis allting. Och eftersom de är komiker får man väl tro dem... Fast kan man verkligen det? Jag har alltid undrat. Frågan ställdes på sin spets när Hipphipps Anders Jansson levererade en närmast perfekt Hitler-hälsning under premiären av nya showen ”Köp mjölk. Skriv bok” i Lund. Och det var kanske inte så mycket att protestera mot. Hitler skojar man om i ”Det våras för Hitler”, ” 'allå, 'allå, 'emliga armén” och ”Fawlty Towers” (”Don’t mention the war”). Sånt Jansson älskar.
Det var bara en ”liten” detalj.
Just den här dagen firade man Förintelsens Minnesdag.
Otur.
På vägen in till premiären lyssnade jag på ett reportage från minnesstunden där bland andra det svenska kronprinsessparet närvarat. Samt ättlingar till Raul Wallenberg, som skulle fyllt 100 i år. Då kommer det simpla Hitlerskämtet i en annan dager. Då känns det bara plumpt.
Det handlar alltså om den berömda tajmingen. Man måste tänka på den. På alla sätt och vis. Alltså inte bara på hur skämten levereras. Man måste även tänka på sammanhanget. Som att galghumor inte funkar på begravningar, som att dasshumor utgår när vinterkräksjukan drabbar världen.
Anders Jansson skämt var annars roligt. Sonen kollade på ”Indy” Jones och önskade sig en SS-uniform. Jansson surfade ut på nätet och hittade till sin förvåning sådana uniformer i barnstorlekar. Han såg framför sig hur uniformerade barn gick runt och gjort bus eller godis. Han illustrerade med en liten piruett som avslutades med den förargliga hälsningen.
Jansson intervjuades om det här i tidningen. Fick förklara sig. Han gjorde ingen avbön. Han stod för det han gjort. Och eftersom han inte kände till att det var just Förintelsens Minnesdag så var han liksom förlåten. Ja man kan ju inte ha koll på allt.
Kan man skämta om Malmö? Det gör nämligen herrar Jansson och Wester också. De gör en framryckning som om de vore statister i ”Black hawk down” för att illustrera hur folk numera förflyttar sig i Malmö. Roligt tycker Lund. Men fan, det där var ju inte kul, tänker jag. Varför tycker jag inte det? Kanske för att det kommer att ta så oändligt lång tid att tvätta bort stämpeln som min hemstad får dras med som EU:s svar på förbudstidens Chicago. Saknar förresten redan ”Boardwalk empire”.
Är rasistiska skämt roliga?
Jag brukar skoja om hur en svart jazzmusiker turnerade runt i Sverige på 50-talet och hur alla höjde på ögonbrynen. På stadshotellet skulle den vite kollegan beställa in mat:
- Varsin pytt till oss och en vändstekt snok till negern!
Kanske funkade skämtet avväpnande, kanske bara förstärkte det fördomar mot främlingar. Och det är väl dumt att jag använder det nedsättande ordet ”neger”. Eller radiogrammet Hassans Kristian Luuk som tjuvkopplade ihop två pizzerior och det uppstod stor språkförbistring när de stackars bagarna på knagglig svenska skulle reda ut härvan. Jag undrar om inte den här typen av invandrarskämt bara spär på främlingshatet.
Hipphipp-Wester skojar om att Apples stavningsprogram föreslår horhus när man skriver Gothia. Det var stötande, skriver en Facebook-vän.
Men vad ska man skämta om, om man nu som utomstående betraktare ska lägga sig i komikernas arbete? Ja vad ska man skämta om? Om man inte kan skämta om allt. Nej man måste kunna skämta om allt. Men kanske inte just om Hitler på Förintelsens Minnesdag.
Eller också är det bara jag som blivit känslig. Som lever kvar i en tid då långfredagen var årets tråkigaste dag och då man spelade sorgemusik när en gammal kung dog.
Den onde Hitler lär förresten ha tagit kål på 17 miljoner människor. Som om alla svenskar dödats. Två gånger om.
