Basistens son gick på samma dagis som min egen. Körsångerskan delade en sallad med lillgrabben vid bordet bredvid oss på restaurang Vega. Och på Ticnet-kontoret morsade gitarristens gamle bandpolare, David Birde. Det handlar om ett världsband. Och det är inte ofta man har den slags närkontakten med världsband. Den jag-mötte-Lassie-grejen. Hur många kan skryta med att de såg Bob Dylan eller Rihanna som bevisligen också besökte Malmö denna stjärnvecka? Men nu är Roxette, för det är förstås dem det handlar om, inte vilket dussinband som helst. Nu är Roxette ett världsband med nästan bara folk födda söder om Nissan.
I fredags avslutade de superveckan på Malmö arena. Och det var dans ändå långt upp under takåsarna på Percys imponerande bygge där man äntligen lyckats skruva till ljudet så att det inte studsar omkring som en pingpong-boll mellan de korrugerade plåtväggarna. Ljudet var i det närmaste perfekt även under konserten med Bob Dylan och Mark Knopfler dagen före.
Förutom de gamla sydsvenskarna Marie Fredriksson från Östra Ljungby (ja, hon är född i Össjö) och Per Håkan från Halmstad (där han är sommarbofast) består bandet av idel skåningar, infödda skåningar. Christoffer Lundquist, nu boendes i Vollsjö, Magnus Börjesson, nu i Malmö och Helena Josefsson, också Malmö. Det var Christoffer som hade bandet Brainpool med Birde, Börjessons son som också gick på Duvans dagis och Helena som dinerade med sin son på museet.
Det är de här som stod längst fram under konserten och som Gessle stolt kunde presentera som Malmöfolk under "himmaspelningen".
Jag frågade Gessle vad de betyder:
- Enormt viktiga människor allihop. Jag tror att min enda riktiga talang är att hitta bra samarbetspartners. Utan dessa individer hade jag stått mej slätt. Jag har mina låtar och mina idéer, men jag kan inte utföra det jag hör i mitt huvud. Christoffer har förändrat mitt liv sen vi började jobba ihop med “Mazarin"-plattan 2002 precis som MP (Mats Persson) gjorde på 70-talet och Clarence på 80-talet. Helena är en sagofé som strör sitt gulddamm över oss alla.
Roxette gör runt 150 (!) konserter under den här turnén och runt en och en halv miljon människor (!!) betalar för att se dem. Det är inte kattskit. I själva verket är det få, om ens någon, som kommer upp i de siffrorna.
Per Gessle skulle kunna välja i stort sett vem tusan han vill som kompmusiker. Men han väljer dessa. Inte för att de är dåliga och så. Tvärtom. Vi talar världsklass. Men inte bara för att välja någon nisse som kan tävla med Yngwie (Lundquist kan) så tar han personer med samma referenser.
Lundquist har blivit en ovärderlig kraft när det gäller att återskapa exakt den ljudbild Gessle har i huvudet där just den 70-talspop han växte upp med är viktig. Josefsson och framför allt Börjesson (från bland annat Beagle) befinner sig på samma våglängd.
För Per Gessle är Roxette världens bästa popband. Fleetwood Mac inberäknat. Skånemusikerna har en stor del av det. Så himla coolt...
Hejdå superveckan!
Se snart igen!
