Stefan hoppade av redan 1969. Skulle på jobb i Tyskland och tyckte inte att det var lönt att fortsätta klinka piano i bandet med den osäkra framtiden längre. Men det var då det.

Han har levt vidare i bandet på nåt sätt eftersom hans namn blev kvar. Inklusive det där z:at som en folkparksgubbe satte dit när bokstäverna i skylten inte räckte längre.

Men nu är det rena strömavhoppet i Sveriges mesta dansbandsinstitution som bara har två av originalmedlemmarna kvar.

De tycker å andra sidan att det är för sent att lägga av nu och kör om arrangörerna så ska rulla in och ut dem på scen.

The show must go on...

Och det är väl en jävla tur att de gör det. Olle Jönsson och Christer Ericsson är dansbandsvärldens mot- svarighet till rockens Jagger och Richards (själva vill de nog hellre jämföra sig med Don Henley och Glenn Frey i Eagles). Kristianstadduon är i alla fall själva motorn i bandet och ansiktena utåt.

Men det är förstås ändå bra märkligt (bland annat eftersom det inom ett par veckor kommer en helt ny biografi om bandet där det inte finns ett ljud om detta).

Och fansen kommer förstås att sörja och gör det redan på Facebook-sidan. Som när Bill Wyman lämnade Stones den där gången, för att fortsätta de där jämförelserna med rockvärlden.

Bandet har inte velat ge några kommentarer utan hänvisar till ett pressmeddelande.

Och det är inte första avhoppet som drabbat gruppen.

2010 hoppade Anders Pettersson av efter att ha drabbats av en stroke (de blev många tårar på hans Facebook-sida). Nu lämnar tvillingarna Lasse och Hasse Sigfridsson också bandet. Hasse drabbades av en blodsjukdom året efter och tog en timeout. Han kom visserligen tillbaka en kort tid men nu är han ute för gott.

Liksom brorsan.

Naturligtvis är det allvarligt. Om inte annat så för att de en gång startade bandet. Det var hemma hos bröderna Sigfridsson i pojkrummet i Gärds Köpinge som bandet en gång bildades. Året var 1967 och de var 14 år gamla (såväl Jönsson och Ericsson kom med senare).

Då hade de inte en tanke på att de 45 år senare skulle vara Sveriges största dansband.

Men det fick vara med om den resan.

Nu är den slut.

Och kanske kan man redan i den kommande biografin av "Dansbands-kampens" Tom Deutgen ana vad det handlar om. Så här säger Lasse:

- De har varit många tuffa år och slitsamt på många sätt.

Kanske tog krafterna slut. För brodern Hasse var det säkert så. Han har kämpat med sin sjukdom. Hasse var inte bara musiker i bandet utan även chaufför och tekniker.

Nu fyller herrarna Jönsson och Ericsson på med nytt folk.

De lovar att hålla samma linje.

Fansen kan andas ut.

Samtidigt drar de för varje ny platta mer och mer åt dansbandshållet till.

Det gillar vi skarpt.