Lou Reed tar med nya kärleken, Metallica-samarbetet "Lulu", ut på en liten dejt. I morgon gör legenden en avstickare till Falconer i grannbyn.
Ni har gissat rätt. Han kör låtarna från det i allra högsta grad omdiskuterade - för att inte säga hatade - "Lulu". På skivan backas han av Metallica - som av en slump också är ute på turné. Men man befinner sig på behörigt avstånd från samarbetsskivan. I stället safar man och kör hela "Black Album" - inklusive "Enter sandman" - rakt av.
Han är sån. En tvär jäkel. Omvittnat butter. Snarstucken. Rent av otrevlig. En jovialisk Reed skule stirda mot naturlagarna. Något som präglar hela hans konstnärliga gärning.
Redan 1975 begick han artistiskt självmord med ljudexperimentet "Metal machine music". Jag minns en helt obegriplig skiva. Bara en massa oväsen. Den kom i kölvattnet på den fantastiska liveskivan "Rock & roll animal" med supergitarrduon Dick Wagner and Steve Hunter och succén "Sally can't dance". Jag såg honom när den turnén nådde Stockholms konserthus i juni 1974. Även om det gick rykten om hans heroinmissbruk (skrönor eller ej men det hette bland annat att han injicerade på scen) så presenterade han en grym låtlista med fokus lagt på Velvet Underground-repertoaren. Inget som kunde förutsäga det oväsen han presenterade på "Metal machine music". En del betraktade skivan som ett skämt eller ett sätt att fullfölja ett slavkontrakt med skivbolaget. Men det faktum att han turnerade med låtarna 2010 tyder på motsatsen. För honom var det allvar. Han till och med återutgav skivan i remastrat skick (stackars den person som fick göra det jobbet).
Nu fortsätter han alltså att utmana fansen.
Ett på pappret spännande samarbete med Metallica spårade ur fullständigt. Den gemensamma skivan "Lulu" betraktas som en artistisk härdsmälta. Så här skrev en recensent:
" Om Red Hot Chili Peppers gjort akustiska versioner av Primus tolv sämsta låtar ämnade att spelas på Starbucks så hade det ändå varit bättre än det här."
Och inte bara recensenterna gav sig på dem. Även fansen. Reed påstod att han till och med blivit hotad till livet av Metallica-fans. Men han bryr sig inte. Så här sa han i en intervju nyligen:
- Jag har inte längre några fans kvar. De försvann alla i samma veva som "Metal machine music" kom. Vem bryr sig? Jag sysslar i första hand med det här för att det är roligt.
Sagt och gjort. Han tar "Lulu" på turné. Och för att ytterligare provocera de redan hårt prövade fansen avslutar han turnén med den 20 minuter långa "Junior dad". På skivan låter det som att tillståndet i Metallica är långt värre än vad som skildras i krisfilmen "Some kind of monster". Reed har ersatt Metallica, som uppenbarligen inte vill befatta sig med låtarna längre, med en kvintett: Tony "Thunder" Smith (trummor), Rob Wasserman (bas), Kevin Hearn (klaviatur), and Aram Bajakian (gitarr). Där är gänget som ska tolka delar av "Lulu".
Man inleder med "Brandenburger gate". Samma låt som inleder plattan. Startar med akustiskt gitarrplock och slutar i något slags replokalskaos som inte ens Neil Young kan skapa med sitt Crazy Horse. Jag tycker att det är en ganska cool låt. En av de bättre på plattan. Han kör även "The view" och "Mistress dread" och de är väl inte lika kul. Han borde ha gjort "Iced honey" som låter som outtake från Sugars "Copper blue". Pardonlöst larm, fin melodi och typisk Lou-text.
Turnén kallas " From VU to Lulu" och det blir många av Velvets klassiska låtar. Och det finns en koppling. Letar fram en gammal bootleg med en sanslös version av "What goes on" där Reed manglar på med sin överstyrda gitarr. Gitarrlarm då, gitarrlarm nu.
Hoppas bara turnébandet lyckas återskapa det oväsen som Hetfield och kompani skapade på det - en smula orättvist bespottade - originalet.
