Det är inte svårt att förstå varför norrmännen undantar Västerbottenosten när de reser sin tullmur av ost mot Sverige. Den är ju så god. Varje gång man äter Västerbottenost blir man helt överväldigad: Fullt så god mindes jag inte att den var. Så salt och så rik. Att ost ens på ett teoretiskt plan kan vara så här god.
Jag är ostmissbrukare, enligt min familj. Jag äter godis och kakor tre gånger om året kanske. Allt med socker skulle kunna försvinna från jordens yta, det skulle inte göra mitt liv sämre. Det skulle knappt ens märkas. Om Sverige skulle lägga 10 000 procent tull på godisimport från hela världen, fine. Sockersug, jag fattar inte ens vad det är.
Men ost.
Norrmännen har insett att de kanske inte är fullt så kaxiga som de först tänkt. I ett känsligt ögonblick kom tjänstemännen att tänka på Gruyère skuren i små goda kuber, den salta, krämiga och milda men ändå så starka smaken som utvecklas i munnen. Och sedan var det kört. Innan ostpudeln var färdig hade fjorton (14) ostar hamnat på listan för undantag.
Appenzeller, Beaufort, Comté, Gamle Ole, Grana Padano, Gruyère, Le Vieux Pané, Morbier, Munster, Parmiggiano Reggiano, Queso Manchego, Pecorino, Saint Albray och Västerbottensost.
Till och med en ostmissbrukare som jag hade kunnat hyvla ner den listan lite. Gamle Ole hade gått helt bort. Och om man får äta Gruyère kan man enligt min mening leva utan Appenzeller. Munster, Parmiggiano Reggiano och Manchego stannar. Pecorino är jag lite trött på så den hade jag kunnat offra.
Däremot hade Stilton seglat in på min ostlista. Det konstiga är att jag smakade Stilton för första gången förra veckan. I hela mitt liv alltså. Huvudpersonen i Peter Robinsons senaste deckare "En förgiftad man" bjöd sina gäster på Stilton till efterrätt, och då gick jag och köpte en bit. Herregud. Stilton är ju den bästa blåmögelosten av alla. Jag är superförtjust i vår sydsvenska Kvibille-ädelost och Roquefort är ju god fast det finns något lite sött, fränt i den som jag har lite svårt för. Stilton är liksom svaret på allt. Som Stilton ska det smaka.
Samtidigt som norrmännen tog till aggressioner mot ost och kött, vilket drabbar Sverige som exporterar 100 ton ost om året till Norge, chockhöjde de också tullen på hortensior, vilket drabbar Danmark som är världens näst största exportör av krukväxter. Danmark har hotat att höja lax- och oljetullarna för att ge igen.
Men så kommer inte Sverige att agera.
- Jag vill inte se ett handelskrig med Norge, jag vill att vi ska öppna upp och få frihandel, säger handelsminster Ewa Björling (M) till TT.
Ostexperter tror att Norge gör de fjorton undantagen för att man själv inte producerar de där riktiga kvalitetsostarna.
- Sen vill man nog splittra motståndet lite, man tar med en italiensk ost här och en fransk ost där. Det kan möjligen vara ett sätt att ta udden av den värsta kritiken, säger Fredrik von Unge, handelspolitisk expert på Svensk Mjölk, till TT.
Men där Fredrik von Unge ser en utsträckt hand, ser jag ett VAPEN.
"Ta bort de löjliga, protektionistiska tullarna, Norge - annars blir det exportblockad på Västerbottenost."
Ett liv utan Västerbottenost? Ett sådant ultimatum hade den norska regeringen inte kunnat skoja bort.
