Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSENFoto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN
 Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN
"Jag vill inte dö. Jag vill inte skada hjärnan så att jag inte längre kan förnimma den här sexiga världen där jag får finnas ett litet tag till, eller ett långt." Foto: HÅKAN RÖJDER"Jag vill inte dö. Jag vill inte skada hjärnan så att jag inte längre kan förnimma den här sexiga världen där jag får finnas ett litet tag till, eller ett långt." Foto: HÅKAN RÖJDER
"Jag vill inte dö. Jag vill inte skada hjärnan så att jag inte längre kan förnimma den här sexiga världen där jag får finnas ett litet tag till, eller ett långt." Foto: HÅKAN RÖJDER
Maria Rydhagen

Nu använder jag hjälm – för jag älskar att leva

Publicerad

I går var första dagen på resten av mitt liv.

Livet med cykelhjälm.

Om man pratar om hemska saker – ökar risken för att de händer då? Ja, det känns ju så i alla fall. När jag gick en säkerhetskurs påpekade läraren inte mindre än fyra gånger att risken för en attack inte hade ökat på grund av träningen. Det enda som hade hänt var att jag och de andra deltagarna var bättre förberedda på ett eventuellt angrepp – om nu något sådant skulle hända.

Varför var läraren tvungen att upprepa detta påstående?

Kanske för att han innerst inne inte trodde på det själv.

För det KÄNNS ju så. Eller hur?

Som att man målar fan på väggen. Och när han väl är ditmålad, då finns han ju.

Denna olustiga känsla är ett skäl till att många vägrar använda cykelhjälm. Bland dem: jag. Om man bara ber till Gud och hoppar på cykeln, ja då seglar man väl under radarn. Det ondas radar. Osynlig för olycksdemonernas gröna, elaka ögon.

Eller hur det nu funkar.

När man går och köper cykelhjälm, däremot, och sedan dessutom använder den, då har man börjat måla upp olycksscenarier. Fantasier om en bilist som sitter och smsar vid ratten och kör på mig så att jag flyger i backen – men hur jag då i alla fall räddar skallen i fallet. Eller en tänkt incident där jag själv drullar till det och far över styret – men även där räddar hem pannan, därför att hjälmen tar smällen.

Ni ser.

Fy fasikens.

Inte vill jag ha de bilderna i huvudet.

Fast nu har jag det. Oskuldens tid är förbi. Den nya eran startade i går, på själva Nationaldagen. Kvällspostenkollegan Karin Hangasmaa Selåker lämnade redaktionen och satte då på sig sin cykelhjälm. 

På något vis SÅG jag plötsligt vad hon gjorde. Jag vet inte varför. Jag var väl mogen. 

Hon berättade att hon använder den efter en olycka. Då insåg jag att jag vill börja använda min hjälm – men utan att behöva vara med om en olycka först.

Nu gör jag det. För jag har haft en cykelhjälm hemma hela tiden. Den har hängt på en krok i hallen och där räddar den inga liv. Hjälmen är svart och, ja, den är ful. Den är inte fulare än andra cykelhjälmar, men eftersom cykelhjälmar per definition är fula, så, ja, den är ful. Fast – om en främling räddar ens liv bryr man sig väl inte om ifall hen är en skönhet.

Jag antar att det är så med cykelhjälmar också.

Ful – men stark och hård på de rätta ställena.

Cykelhjälm är en typisk protestantisk grej att använda. Muslimer kan säga "Inshallah", och så blir det som Gud vill, anyway. Katoliker har bikten. Men protestanternas Gud förväntar sig att människobarnen gör vad de kan för att skydda sig själva – först därefter kan hen tänka sig att gripa in. 

Nu har jag cykelhjälm. När jag parkerar cykeln sätter jag fast hjälmen i bygellåset. Inga fler ursäkter. Hjälmen finns där – var god bär den. 

Egentligen handlar detta om kärlek till livet. Jag vill inte dö. Jag vill inte skada hjärnan så att jag inte längre kan förnimma den här sexiga världen där jag får finnas ett litet tag till, eller ett långt. Om Gud eller Trafikverket förväntar sig att jag själv sköter om den lilla detaljen med hjälm, visst. Jag gör det. Bara jag får fortsätta leva, andas och röra mig i den här världen.

 

Läs fler nyheter i Kvällspostens app – ladda ner den gratis här: Iphone eller Android. 

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag