Jag skrev ett pappersbrev till honom och bad honom höra av sig om han orkade bli intervjuad. Efter ett tag kom ett mejl. Han var "nästan utan röst för tillfället", förklarade han, men intervju via mejl gick bra.

Vi jobbade mycket med texten, skickade den fram och tillbaka. Jag skrev ner mina frågor och fick fantastiskt välskrivna svar.

Naturligtvis frågade jag honom om hur han mådde. Bättre än på länge, sa han, men kampen mot cancern var på långa vägar över och kroppen hade tagit stryk.

- Mitt mående har åkt berg- och dalbana. Orken har oftast inte räckt till för annat än behandlingar och transporter mellan hemmet och sjukhuset, skrev han.

Men det som jag minns bäst av hans svar handlade om recen-sioner. Jag frågade ifall han blev rörd då en recensent berömde samspelet mellan honom och hustrun Kajsa Ernst på scen. Det blev han absolut inte, skrev han, för han läste inte kritik.

- En av de stora 1900-talsmålarna har sagt att "artisten skall förhålla sig till kritikern som fågeln till ornitologen." Skatan har ingen aning om att det ens finns ornitologer och ger totalt fan i om någon skriver att hon tillhör kråkfåglarna. Hon låter som hon gör, parar sig och lägger sina ägg utan att jämföra sig med råkan eller kråkan.

Jag glömmer inte det. Att vara den man själv vet att man är, inget annat. "Skatan ger fan i om någon skriver att hon tillhör kråk- fåglarna." Vanlig e-post bara, som fick det att blixtra till i mejlkorgen.