Jag skulle hellre sälja sex än köpa bil. Men till och med jag har fattat att p-böter är en het potatis. Ett rött skynke. En öm tå. Till och med jag fattar att p-böter, det tar man på allvar.
I torsdagens Kvällsposten skrev vi om hur S-politikern Christina Wessling, som är ordförande i Parkering Malmö, ringde till bolagets vd Tomas Strandberg och bad honom fixa Christinas kollegas p-bot.
Vilken idé.
- Jag hade inte en tanke på att detta var något konstigt.
- Jag har lärt mig nu.
Sådana saker sa hon när jag intervjuade henne.
Hon sa också att skandalen är en "makalös historia".
- Varför kommer det här upp just nu? frågade hon gång på gång.
För att senare själv konstatera att det ju är val snart.
Ja, och?

Om man jobbar med p-böter och inte fattar att minsta lilla ytte-pytte-avsteg från den strängaste millimeterrättvisa som finns - är JÄTTERISKABELT. Om man "inte har en tanke på" att det är konstigt att fixa sin kollegas p-bot - vad har man då tankarna på?
Valtider, eller ej.

Bilister kan vara väldigt aggressiva och parkeringsvakter är en av de mest hotade yrkesgrupperna. De bara måste ha rättvisa i ryggen. Sorry. Men, lika för alla. Vit biljett 9- 17. Du betalade inte. Du får böta. Eller: Du la inte biljetten väl synlig. Du får överklaga den krångliga vägen. Fyll i blanketten. Det får alla göra.
Säkert är det jättetjatigt att vara parkeringsordförande, säkert vill alla prata orättvis p-bot när man är på middag. Just därför har väl, trodde jag, parkeringsledningen ett färdigt svar att ta till: Tyvärr, du får gå den officiella vägen.
(Precis som alla journalister lär sig att när en vän eller bekant frågar: "Kan inte du skriva om min bok/pjäs/produkt/karriär? Du som jobbar på tidning?" Då har man svaret klart: Tyvärr, det är inte OK att skriva om sina kompisar.)

Om man bjuder sina vänner på middag kan man baka en god kaka med massor av smör i. Men på jobbet ska man jobba, och inte smöra för sina vänner.
Vänskapskorruption (även i mycket liten skala) är fult och skapar sprickor i hela verksamheten.