Kändisar som är med i ”Extra” verkar leva ett jobbigt liv. Så fort de joggar, tappar bikiniöverdelen eller hånglar i Cannes så finns det en fotograf där och tar en bild. Man kan säga att kändislivet är lite som mitt liv – fast exakt tvärtom.
Jag är en i princip okänd person som bor på Möllevången i Malmö. På Möllevången regerar en ganska – ska vi kalla det bred klädkod? Det mesta innefattas i begreppet godkänd klädsel, ”klädsel som man inte stirrar på”. Nästan varje tänkbar outfit är gångbar.
Det beror nog delvis på att folk som bor här kommer från de flesta av världens länder. Pyttesmå prydliga kläder eller stora sjok av tyg – det finns en enorm mängd olika sätt att förhålla sig till mode. Dessutom ökar andelen indieungdomar från Småland varje år som sjavar till sig på nya sätt som en del i en personlig utveckling.
Det finns till och med några få indiegamla. Till exempel kvinnan som har målat sin cykel med leopardfläckar och flätat cykelkorgen full av sidenblommor. Hennes fordonspimpning som kom långt före MTV:s har verkligen breddat möjligheterna för hur cyklar kan se ut.
På Möllevången bor också ett stort antal nedgångna gubbar. Det finns ingen anledning att betrakta dem med annat än djup medkänsla. Men resultatet av att de finns är i alla fall att ingen täckjacka kan verka riktigt ofräsch bredvid deras, inga jeans slitna och fläckiga.

Här bor jag. Jag är en socialt anpassad person som går till jobbet, tandläkaren och barnens utvecklingssamtal på utsatt tid i korrekt klädsel. Men jag har en egenhet: Jag har en stark motvilja att ta på mig riktiga kläder på morgnarna. Och inte har det blivit bättre av att jag inte jobbat kontorstider sedan tidigt 2000-tal.
Jag stiger upp klockan sju, fixar frukost åt skolbarn, städar och tvättar. Men så är det detta med hundarna. De måste ut – jag vill fortsätta hasa runt i de patetiska paltor jag kallar ”pyjamas”. Kompromissen blir oftast att jag tar tjocktröja, jacka och stövlar utanpå mjukiskläderna.
Men mina mysbyxor alltså, herregud. De är så fula att det nästan inte är tekniskt möjligt. En del var snygga från början. Ett par roliga, somriga haremsbyxor, dansk design som jag köpte svindyrt i Limhamn. Men de sjangserade snabbt och nerstoppade i ett par skinnstövlar ser de ut som de tillhörde en kosack på marijuana.
Andra är så håliga att om jag skulle ha dem utan 3/4-kappa så skulle de klassas som pornografi. Och, lunchgäster på Möllans uteserveringar, ni är lyckligt ovetande om hur nära ni varit en regelrätt NAKENCHOCK när jag gått förbi i byxor där resåren bara är ett svagt minne.
Ingen har brytt sig det minsta. Det är ju Möllevången.

Ändå. I måndags gick jag helt spontant till Åhléns och köpte ett par snygga, grå träningsbyxor och dem använder jag nu.
Det är gentrifieringen som har kommit – medelklassifieringen av området. Citytunnelns uppgång bara kvarter från Möllevångstorget. Subway på ingång. Höjda hyror. Bara kvinnan med flower powercykeln kan förneka förändringen. Mitt undermedvetna skickade mig till Åhlens medlemsrea för träningskläder.
Nu går en epok i graven.
Varsågod världen. Jag är gentrifierad. Nu kan resten av stadsdelen följa efter.