Alla svenskar älskar sommaren, älskar ljuset, och det verkar vara en fosterländsk plikt att vara ute i den vartenda vaket ögonblick.

Det ska sittas ute även om man skulle råka ha ett hav av underbara dvd-boxar där inne, barn ska stoja runt på gården, man ska promenera, slita av sig kläderna och ligga i bikini på stranden om man orkar och hinner, eller åtminstone i en park. På äldreboenden radas de gamla upp längs väggen i sina rullstolar, bleka och förskräckta. Man får inte äta på porslinstallrik mer, nej, i denna ljuva sommartid, gå ut min själ och ordna spontan picknick varje kväll.

– Ska du sitta inne när det är så fint väder?

– Ja.

Det är själva grundtemat i det svenska utomhustvånget. Fint väder är inte en välsignelse, det är en order: Ut med dig! Ut i det gröna! De flesta svenskar lider av kraftiga tvångstankar kring fint väder. "Oj vad solen skiner, nu måste vi gå ut." Inte vilja, inte längta, inte välja – utan vi måste.

När hösten kommer avslöjar sig utomhusfobikerna. Folk säger saker som:

– Det är så skönt med oktober, nu får man sitta inne och mysa.

Öö ja ursäkta, det fick man i juli också, i juni med – till och med i sköna maj får man lov att vara inne om man så önskar.

Jag måste inte gå ut – jag är vaccinerad mot sådant. När jag var liten tvingades jag gå ut varje lördag och söndag. Det var promenader i olika skogar i södra Skåne, eller vid havet. Det plockades nypon, det plockades svamp. Havet tyckte jag bättre om. Men skogen. Och tvånget. Och taggbuskar och nässlor. Nej. Aldrig mer ska någon tvinga mig att snubbla fram över skogsbackarna, varken någon människa eller den allmänna svenska naturmentaliteten.

Det är skönt att vara vuxen och fatta sina egna beslut.

Dessutom är våren och sommaren faktiskt helt ljuvliga inomhus – också. Jag sitter och skriver detta med både syrén och liljekonvalj i glas på bordet framför mig. Doften! Där ute den gladblå vårhimlen. Alldeles nyss tog jag kvällspromenaden med hundarna, och det var ljumt i luften. (Men skönt att komma in.)

Så välgörande det är med högsommarvärme. Man kan kila ut snabbt i bara linne och shorts när man ska slänga soporna. Barfota. Utan att frysa det minsta. Hela kroppen blir avslappnad och glad när vädret är varmt. Ni vet hur spänd man blir i nacke och axlar när man går och fryser under vintern, hur man kurar ihop sig. Allt det där försvinner, man glider runt, mjuk och varm, som om man var gjord av deg.

Jag antar att det är en krampaktig längtan efter värme och något slags desperation över att vår lilla nordiska sommar är så kort, nyckfull och busig som gör att man vill klamra sig fast vid den och suga märgen ur den. Men jag tror inte att sommaren blir så mycket roligare för att man fyller den med måsten. I värsta fall tvärtom.

Det som filosoferna kallar den fria viljan, det finns faktiskt kvar även om dygnsmedeltemperaturen passerat 15 grader under fem dygn i rad. Det vill säga meteorologernas definition på sommar. Det vill säga den tidpunkt då den svenska utomhusgalenskapen står i full blom.