Jag som brukar jaga upp mig över i princip allting. Men det här med fertiliteten får ni ha för er själva.

Min kompis säger att hon är lite avundsjuk på sin föredetting som väntar ny bebis med ny fru, samtidigt som deras gemensamma barn gått ut gymnasiet. Och den här veckan har fertiliteten varit överallt, eftersom Nina Lekander gett ut en bok i ämnet, "Hästar, män och andra djur".

- Efter att min exman fick barn med en yngre kvinna var jag missunnsam och sur, säger hon till exempel i TV4:s morgonsoffa.

Och:

- Det finns en väldig surhet hos kvinnor i min ålder som har passerat de fertila åren över att ni män kan hålla på till ni blir 90 och ha massor med kullar. Det är den biologiska orättvisan. Such is life. Men det retar ju upp många av oss fruntimmer.

Kanske det.

Fast inte mig, 100 procent inte.

(Det är ironiskt förresten, eller kanske helt logiskt, att klippet med Nina Lekander på TV4 Play inleds med reklam för Lumene ansiktsvård. "Din hud får kraft och lyster och du ser så yngre ut.")

För det första är den livslånga manliga möjligheten kraftigt överdriven, föräldraskap handlar inte bara om könsceller utan också att kunna klättra i träd till exempel. För det andra visar ny forskning att spermierna blir sämre med åren, en gammal pappa riskerar överföra fler ärftliga sjukdomar till sina barn än en yngre.

Och dessutom - varför skulle man vilja ha flera kullar?

På ett sätt är det en romantisk idé att sammansmälta med varenda en som man varit kär i genom att blanda sina DNA till ett nytt litet liv - men å andra sidan, herregud vilken tur att inte.

Jag är 43 år och fortfarande så fertil att jag blir rädd för mig själv en eller ett par dagar i varje månad.

Men till vilken nytta? Det är helt bortkastat med de här punktliga, bombastiska ägglossningarna som Moder Natur så trofast skämmer bort mig med, för jag vill VERKLIGEN inte ha fler barn. Jag slutade med bebisar på 90-talet. Det var en trevlig tid, men den är över nu.

Varför vill folk föröka sig i flera decennier?

Det finns så mycket annat roligt ju.

Stora barn, inte minst.

Min dotter klistrar in sin engelskläxa i ett Facebookmejl och skickar till mig. Allt är så fint uppställt och rättstavat, jag rättar till några mindre fel bara, över telefon. Sedan ringer jag min son för att säga att ­fotbollssajten som vi trodde hade lurat oss trots allt verkar helt okej, Milantröjorna är på väg. Jag hör på hans röst precis hur glad han blir.

Mina barn har utvecklat sitt sätt att kommunicera något enormt de senaste 10- 15 åren, det måste man säga. Nu pratar de, och uttrycker sig så väl. Förr skrek de mest. Ett tag skrek de bara, ärligt talat. Bebisar gör ju det, och man vill så gärna förstå vad den menar, men man gör inte det alltid. Kanske förstår inte bebisen själv, kanske "är" det inte något särskilt, utan bara ett diffust missnöje.

Bebisar är så söta. Men så svåra att behaga. För mig är det väldigt svårt att förstå längtan efter att göra en småbarnsomstart tjugo år senare.

Om man väl har ett barn, är det barnet så klart allt för en. Men på det stora hela är barn är faktiskt inte allt.