När jag var tonåring brukade man säga: "Han är snygg, objektivt sett". Det betydde att man inte brydde sig, men att man insåg att de flesta nog skulle säga att personen såg bra ut.
Thomas Bodström är snygg, objektivt sett.
Det visade sig vara hans stora misstag.
En snygghetsförbannelse vilar över allt han gör. Har han egentligen uträttat något, utom som prydnad?
Om han hade varit surmulen, skallig eller bara alldaglig så hade hans riksdagsskolkande inte alls fått samma glidarstämpel.

Nu. Att vara så där blond och blåögd - och frånvarande. En dödlig kombination.
"Hittills har han glidit fram på sin charm, men väljarnas tålamod kan tryta" skriver till exempel Sydsvenskan (13/10).
Om detta hade hänt för 40 år sedan hade han nog kallats "tvålfager", vilken tur att det ordet i alla fall har utgått.

Vilken tur för oss andra, exempelvis mig, att man inte ser så där ansträngande bra ut (objektivt sett). Under vissa omständigheter kan jag vara hur vacker som helst, men det sker alltid kort och oförutsägbart. Inget som går att basera en dubbel karriär av smitande på. Jag kommer ofta sju- nio minuter för sent till jobbet. Längre än så räcker inte mina gröna ögons charm.
På så sätt har jag blivit tvungen att göra saker på det ordentliga sättet. Tack mamma och pappa för de här mediokra utseendegenerna, liksom.
Det är ganska underhållande att en man i sina bästa år får en utseendeskandal på halsen. På sin behagsjuka, välformade, maskulina hals! Annars brukar ju mest hälften så gamla kvinnor råka på det.

Men ändå, ändå - är det verkligen rätt att det ska vara värre att skolka om man är snygg (objektivt sett)? Vore det inte bättre att bortse från eventuell charm och attraktion, och kolla på vad han faktiskt har gjort, och inte gjort. Objektivt sett.