Vad är det med er som läser John Grisham?
Det började med att vi köpte "Bekännelsen", Grishams näst senaste bok, översatt till svenska, på Skivesset i Malmö. Begagnad alltså, men förmodligen bara läst av en enda läsare. Den boken hade en tio rätters avsmakningsmeny i sig. Alltså jag överdriver inte! Jag har aldrig sett så mycket matkladd i en bok någon gång, och i så många olika färger. Sidorna hade inte klibbat ihop. Men det blev allt svårare att följa historien om en präst och hans fru som träffar på en ovanligt osympatisk mördare och inser att han, och bara han, kan rädda en oskyldig fånge från avrättning, om de bara hinner i tid.
För allt fokus hamnade på fläckarna. Exakt vad är detta? Köttfärssås? Rödbetor? Vaniljkräm? Snorkråka? Är det faktiskt en tiorätters, eller bara lunch från olika dagar? Var näsdukarna slut? I så fall, fanns ej toalettpapper att tillgå?
Så mycket fläckar.
Så många frågor.
Nu har jag börjat låna Grisham på biblioteket och fattat att ingen annan författare har så snuskiga läsare. En av hans böcker hade en tjock, ja helt genomgående fuktfläck i ena marginalen. Varenda sida i hela boken är vågig på just det stället. Nu tänker ni det värsta. Men jag tror inte det, tack och lov, för fuktskadan var helt färglös, inte det minsta ljusgul. Jag tror att någon har läst den boken i badet, helt utan att torka av händerna när hon eller han vände sida.
Vissa förtjänar inte vuxenlånekort.
Grishamläsarnas äckligaste vana är att rensa naglarna med ett hörn på boksidan. Därför är Grishams bokhörn alltid grå.
Jag är en Grishamläsare nu. Och jag är en människa som läser överallt. På toa, i sängen, på tåg, hela tiden när jag stiger av tunnelbanan om det är spännande just då, så att jag ofta snubblar i trappan, vid matbordet, vid tv:n. Jag läser nästan hela min vakna tid. Men ändå blir det inte fläckar i mina böcker.
När jag äter lägger jag boken på en annan bok, som stöd, och så lägger jag något tungt på längst ner så att sidorna inte flärpar upp. Tallriken med mat har jag minst en decimeter från boken. För att det blir enklast så, om man ska läsa och äta samtidigt.
Hur gör man för att spilla skedvis av sin middag i sin bok?
Grishamläsare är inte bara äckliga, utan också lite overkliga.
Grishamläsare, det är ni som ger biblioteket dåligt rykte. Ni får mig att bara vilja läsa sterila böcker som jag själv köpt.
Trots att stadsbibliotek är en underbar idé. Böcker är en perfekt sak att låna. En av tio böcker man läser vill man äga - max. Biblioteket är det perfekta stället att gå omkring och upptäcka nya böcker. På varje fynd går det fem som man inte fattar varför man lånade, och en som man läste fast den var dålig. Men det gör inget. Det är det som är bra med biblioteket - att man kan chansa, och det kostar inget.
Just nu pågår en debatt om bibliotekets framtid, som enkelt uttryck handlar om tillgänglighet kontra kvalitet (Sydsvenskan 12/7). Men hur man än beslutar sig måste vi som använder biblioteket vara lite rädda om det, menar nog jag.
Kära Grishamläsare, middagen ni åt, blodet ni blödde då ni rispade upp nagelbandet, det gula gojset ni pillade ut ur ögat - inget av detta vill vi ta del av. Håll sådant privat.
Grishamläsare, for God's sake, snyt er i en bit toalettpapper.
