Vägen mellan Oslo och Utøya är så himla vacker.
Den knallblå fjorden, de slingrande vägarna, fjälltopparna där en dimma lagt sig.
Här körde Anders Behring Breivik, 32, i förrgår, på väg till Utøya för att mörda 85 unga människor. Han körde en silverfärgad Toyota, han hade just medverkat till att Oslos kärna sprängts i luften och i bilen låg hans vapen.

Nu kör vi hit för att berätta om allt det som händer efteråt.
Vi ser poliserna frakta tillbaka mördarens bil till Oslo för teknisk undersökning. Allt här ska granskas i minsta detalj. Det är polisbilar och ambulanser överallt.
Vi fastnar i en polisspärr tio minuters väg från Sundsvoll. Statsministern och kungafamiljen är på besök. Ingen släpps in i området. Det är när vi står där och väntar som vi ser poliserna i gummibåtarna. De sitter stilla och glor.
Vad tänker man på ett sådant uppdrag?

I en båt är likhundarna med. Plötsligt börjar de skälla som bara den. De slutar inte. Vi ser inte vad som händer, det är så mycket skog i vägen. Men vi kan tänka oss.
Vissa av de ungdomar som simmade bort från ön var oskadda och klarade sig. Vissa var skjutna och orkade inte simma, drunknade. Vissa kanske fortfarande gömmer sig.
Det är detta tröstlösa sökande som ligger framför poliserna och räddningstjänsten de närmaste dagarna. Ovissheten är värst, men att veta är ärligt talat ungefär lika illa.

På stranden borta på ön ligger kroppar bredvid varandra, övertäckta av vita plastpåsar. Då och då åker en likbil förbi på vägen med en död kropp invirad i filtar. Alla bilar måste sakta ner i polisspärren, så det är omöjligt att inte se. Likbilarna i Norge har kors som sticker upp på taket.
Utanför Sundsvoll, hotellet där de överlevande bor och tas om hand, kryllar det av räddningspersonal, de är slitna och stela av det de tvingats se.
Hit kommer också föräldrarna för att leta efter sina barn, de är rödgråtna.
Några hittar dem inte, kommer aldrig att göra det.
- Det börjar så sakta gå upp för dem att de aldrig mer ska se sina barn i livet, säger statsminister Jens Stoltenberg på presskonferensen.

Han är så otroligt lugn. Det är de unga människorna också, de som överlevde. Skräcken och sorgen syns bara i små, små gester.
Ida Knutsen, 16, berättar klart och tydligt. Men rösten är tyst och rädd, blicken flackar, fingrarna rättar till håret och rör sig nervöst. När jag frågar om hon kommer att fortsätta med politik ler hon en liten, liten aning och det blir jag så glad över.
- Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att åka hit igen. För det som hände är ju inte öns fel, säger hon.
Kristel Majala, 18, spottar ur sig orden. Hon låg i skogen och gömde sig i två och en halv timme, berättar hon. Jag frågar hur hon kände sig.
- Det var inte den bästa dagen i mitt liv, säger hon kort.
Jag väntar in henne lite.
- Det var helt för jävligt, så var det. Det värsta var lukten av lik, säger hon och kliver in i mammans väntande bil.

Edvard Førnes, 16, gör vad han kan för att verka oberörd. Någon frågar om han fått hjälp.
- Det är fullt med psykologer. Men jag behöver inte dem, säger han kaxigt.
Men uttrycket i hans ögon berättar något annat. På norska radion säger en psykolog att stressreaktionerna går över efter fyra till sex veckor.
Men hur många minuter, timmar, dagar och nätter av Idas, Kristels och Edvards liv kommer att förstöras av det som hände 22 juli 2011?
Det är 85 unga människor som är döda. Det betyder att 170 föräldrar har mist sitt barn, och att 340 far- och morföräldrar har förlorat sitt barnbarn.

Om de 85 döda hade fem nära vänner vardera, då är det 425 andra unga människor som i dag står utan sin kompis.
Och om dessa 85 hade 200 Facebook-vänner var, då är det i dag 17 000 personer som inte får läsa deras uppdaterade status.
Det är sorgens matematik.
Det är så många människor, så unga, och de tvingades sluta sina liv på en ö där verkligheten överträffade tv-serierna. Det är bara helt för jävligt.