Dag Ankersen skriver i Skånska Dagbladet att en journalist småpratade och skrattade strax efter mördade Ardiwans begravning i Malmö i onsdags. Det var verkligen okänsligt, Dag Ankersen har rätt i det. I övrigt kunde han inte ha mer fel. Hans krönika har rubriken "Mådde illa när jag såg mina kolleger". Men det borde ha stått: "Mådde illa när jag insåg att jag inte passar för mitt jobb".
Det som framkallar Dag Ankersens illamående är pressfotograferna på begravningen. Själv är Dag Ankersen också pressfotograf. Utsänd för att bevaka begravningen.
I alla fall lite. På avstånd.
- Jag vill veta hur ni känner er när ni tränger er fram för att få den bästa bilden av en far som måste bäras bort från sin sons jordfästning. Men mest av allt vill jag veta hur du i mörk jacka och mössa resonerade när du klättrade upp på lastbilen som kom med jord för att täcka graven, bara för att få en så bra bild (...) som möjligt, skriver Dag Ankersen (11/1).
Du ger svaret själv, Dag. "Får att få den bästa bilden", "för att få en så bra bild som möjligt". Det är därför som pressfotografer ålar, klättrar, hoppar, hänger och kastar sig. Fotografen Tomas Leprince tog en fruktansvärt stark bild på Ardiwans mamma som publicerades i Kvällsposten. Smärtan i hennes ansikte tränger ut genom tidningssidan.
Dag Ankersen förmedlar i stället sitt eget nobla lidande. "Jag mådde mycket dåligt den här onsdagen mellan klockan 10 och 12" skriver han. Ja du Dag, det är rörande att höra om din smärta, det är det verkligen.
Själv väljer jag Tomas Leprince eller Aftonbladet-fotografen Krister Hansson vilken dag i veckan som helst. För så heter han nämligen, mannen "i mörk jacka och mössa" som du skriver om. En vanlig journalistisk metod om man vill attackera en person offentligt är att ta reda på hans namn – kanske till och med gå fram och be om en kommentar?
Men det är kanske lite för läskigt? Att gå ända fram. Enklare att bara sitta och undra. På avstånd.
Framgångsrik journalistik handlar om närhet. Fotografen måste gå nära för att ta en bra bild. Reportern måste närma sig människan för att få svar på sina frågor. Fråga, fråga, fråga – lyssna, lyssna, lyssna.
Det ironiska är att Dag Ankersen väljer att predika avstånd från en familj som bett om allt annat än just det. Som faktiskt bjöd in press och allmänhet till sin sorgehögtid.
Så här skrev Claes Carlson i Kvällsposten 10 januari:
"Ardiwans pappa kan vara offer för en kulturkrock. Han tycker att han har upplevt en brist på sympati - som mycket väl kan vara vanlig svensk återhållsamhet och blyghet.
- Vi demonstrerade i centrum i fredags och lördags, ropade och visade bilder på min döde Ardiwan. Men vi fick ingen respons, ingen reaktion - och ingen respekt.
- Då kände jag mig som en invandrare utan rättigheter. Det är som om ingen brydde sig om det som hänt."
Och så här rapporterade Claes Carlson från begravningen:
"På trottoarerna stannade folk till och följde de sörjande med blicken.
- Jag såg dem, säger Ardiwans pappa Diaa Noman, 42, efteråt.
- Jag märkte att det stod svenskar vid sidan och jag såg på deras ansikten att de var ledsna, som vi. Det kändes bra."
Avstånd är ingen bristvara i Sverige, varken bland journalister eller människor i allmänhet. Närgångenhet är.
