Alla tycker att kommunikation och dialog är viktigt.
Jag börjar undra om just det var det stora misstaget. Följande kom i min mejl. Läs detta:
"Varför törs du aldrig skriva sanningen om att det är invandrarna som står för den stora brottsligheten och plågar folk i Malmö? Du är en ynklig svenskfientlig bottenskrapjournalist. De enda du törs kritisera och förfölja är 'nazister', förbannade murvel!!! Hoppas du blir rånad, misshandlad och våldtagen av några kvinnoförtryckande, omskurna muslimer eller negrer.
Med största avsky
Antimuslim"
Det kom i onsdags. Jag måste börja med att göra "Antimuslim" besviken. Önskningen ovan har inte slagit in.
Men det är den här tonen och det här faktainnehållet som jag undrar varför vi egentligen bryr oss om? Vad fan kan jag säga till den här mannen som når fram till honom?
Jag undrar hur mycket av min arbetstid de senaste åren som jag har lagt på att besvara den här typen av mejl. Mina första artiklar publicerades 1995 och då kan jag inte minnas att det var så här. Det var innan rättshaveristen i gemen hade tillgång till mejl, förstås. Tvånget att ta fram papper och penna, att gå och köpa frimärke - de lataste hatarna stoppar där.
Hatmejlen började på allvar trilla in när jag fick en bildbyline av den här storleken. De hatade mig och invandringspolitiken lika mycket. Målet verkade vara att få hata. Ändå svarade jag, så snabbt och intelligent jag kunde. Inte alla, men definitivt majoriteten. I 14 år har jag hållit på och läst i princip samma mejl, och försökt bemöta dem.
Till vilken nytta? Har det någonsin gått att kommunicera med en mejlare av den här typen?
Låt oss säga att man ska sätta sig in i en fråga. Fördelningen av föräldraledighet mellan mamman och pappan, till exempel. Då är det vettigt att rada upp en mängd olika åsikter. Alltifrån en totalt genomförd jämställdhet som ger varje förälder exakt lika många dagar, oavsett om singelmammorna förlorar stort på detta - till en radikalt genomförd valfrihet som är helt blind för konventionens tvång. Och så lite vänlig, morotsinriktad valfrihet light däremellan.
Väldigt sällan tycker man det är väsentligt att intervjua de rabiata, superbittra radikalfeministerna vars grundanalys av hela samhället är "skär kuken av alla män".
Varför skulle man prata med dem? De finns, men vem tror att de har något att tillföra?
Enligt min mening har hatarna fått alldeles för stort inflytande över just invandringsfrågan, och bara den, de senaste decennierna. Detta trots att de varken bidrar med kunskapsinnehåll eller briljans. De har fått hela frågan att kantra, och har tagit så mycket energi.
Hatarna förändrar sig aldrig. År efter år, mejl efter mejl, länk efter länk. De går aldrig framåt, de utvecklas inte. Och som varje fanatiker har de bara ett spår. Allt kan styras åt det hållet. Skolmat, familjepolitik, trafik, jämställdhet, matbutikers öppettider - allt.
Klart är att dessa människor behöver samtalshjälp. Men jag börjar tvivla på att några förklarande rader och lite Brå-statisitk i ett mejl från mig eller någon annan journalist gör så mycket nytta. De har problem som kräver professionell hjälp.
Jag tror att det har gjort mig till en sämre människa att ta del av så mycket skit. N u undrar jag varför jag över huvud taget började försöka.
