Det finns vissa saker som är omöjliga att skriva om i tidningen. Alla blir arga – hur man än gör. Det är en mission impossible, ett Moment 22, ett "damned if you do, damned if you don't". I själva verket blir man som journalist lättad om bokstavligen ALLA hatar en. För då har man troligen gjort sitt jobb. Om båda ytterkanterna tycker man är en idiot, då är man förmodligen i genomsnitt ganska bra.
Invandringspolitiken är förstås de arga mejlarnas moder.
Även för att skriva kritiskt om åldrade idrottsprofiler typ nationalhjältar (läs Ingo, Rio-Kalle) måste man ha viss dödslängtan.
Folkvett för hundägare. "Mitt bästa sillrecept". Man ber om stryk där också.
Men värst är vargen.
Under den gångna Kynnahösten har jag skrivit några vargartiklar några gånger och haft ... intressant korrespondens efter det.
- Det märks att du står på jägarnas sida, säger en. "Till Maria Rydhagen, vargkramare" skriver en annan. (Bestäm er!)
De olika parterna i vargkonflikten attackerar varandra också. Jägarna blir hotade. Naturvännerna blir hotade. Tjänstemän som fattar beslut, troligen efter bästa förmåga, blir också hotade, anmälda och förolämpade. Senast skrev jag om vargexperten på länsstyrelsen i Skåne, Nils Carlsson. Han blev JO-anmäld förra veckan – för att han hade hållit ett föredrag. Strängt taget: För att han skötte sitt jobb, enligt arbetsbeskrivningen.
Att vargfrågan är infekterad är ett faktum, men varför är det så? Le Carlsson, besiktningsman för rovdjursskadade tamdjur i Kronobergs län, säger att problemet är att politikerna är orealistiska. Alla politiska partier vill ha varg, men Sveriges fårägare är inte rustade för det.
- Man måste göra som i Baltikum, eller vid Medelhavet, där man har herdar, eller hundar som vaktar fåren, säger Le Carlsson.
Att hägna in fårhagarna på ett vargsäkert sätt är inte ekonomiskt rimligt för en som föder upp får i liten skala. Alltså: En politisk vilja utan förankring i verkligheten, enligt Le Carlsson.
Extra sprängkraft får vargfrågan eftersom den så lätt kan bli en traditionell konflikt mellan stad och land. Vargvännerna beskylls oftast för att vara stadsbor "som blir rädda för en fiskmås på en uteservering", medan de jordnära landsortsborna vet att avliva ett djur när tiden är rätt. Rätt eller fel – men käbbel stad vs land är klassiskt.
Dessutom: Vargen går på hundar. Allting som rör hundar gör hundägare folkilskna (se ovan).
Kort sagt. Att skriva om rovdjur är inget för konflikträdda. Det är inte någon slump att "arg" rimmar på "varg".
