Granen på Möllevångstorget vajar och står vissa dagar helt på snedden. Det är ett under att belysningen fortfarande fungerar.
Varför är det storm, mild-väder och blöt asfalt på julafton?
Borde det inte ligga mjuk, vit snö på marken, på husen och på alla träd? Perfekt kramsnö och slädföre, och aldrig slask.
Var är alla renar som drar slädar fyllda av klappar? Bristen på renar på Malmös gator är verkligen beklaglig.
Det är något djupt bekymmersamt med julen. Det är julen – och så bilden av julen. Skillnaden mellan dem är milsvid. Man känner hela tiden att man borde vara någon annanstans. I Astrid Lindgrens barndoms Småland, ungefär.
Ett storögt barn som omsorgsfullt öppnar ett paket med en bok och glädjestrålande kramar mamma och pappa. En liten juleuforisk unge som gick tidigt i säng den tjugotredje, för att mamma skulle kunna såpa golven och klä granen och ta fram amaryllisarna – som prick på dagen slagit ut i blom. Så vill man att det ska vara.
Men i verkligheten sitter ju barnen uppe och spelar tv-spel till två på natten. Då har mamma slocknat för längesedan och julgrans-belysningen med.
Allting började med att kejsar Augustus bestämde att ”hela världen” skulle skattskrivas. Det var därför Josef och Maria for till Betlehem, och så kom förlossningen igång just den natten som de nödövernattade i ett stall. Exakt varför måste vi år 2011 stoppa vår egen
leverkorv på grund av detta?
Det är verkligen roligt med jul. Men den är inte riktigt anpassad till klimatstört shoppinggalet 2011. Även de mest inbitna julälskarna älskar nog inlagd sill mer än
Jesusbarnet.
Bilden av julen blir aldrig verklighet.
”Julens anda” – vad är det för något egentligen?
Ibland klagar folk på USA-importerade Halloween, men vilken behändig lite högtid den
ändå har blivit. Ett par dagar bara, och mest för barnen. De går runt och skaffar sig lite
godis och det är festligt och glatt. De vuxna slipper tryffelfrossa och kan lugnt fortsätta
sin LCHF-diet.
Jag älskar julen. Men den är så orealistisk.
Ändå: God Jul! – i och för sig.