Okej, jag är inte rädd när jag går omkring i centrala Malmö, inte i Västra hamnen, inte på Rosengård eller runt Värnhem. Möllevången. Fosievägen.
Det är inte jag som är målet för de dödande skotten, det besinningslösa våldet som griper tag i vår stad.
Det är få av oss som löper någon större risk att skjutas ihjäl. Av en dåre, av en förlupen kula eller rikoschett. Intill trötthet upprepar polischefer trygghetsfaktorn för oss vanliga rekorderliga och lagliga medborgare.
Men det är vårt samhällsbygge som faller sönder. Vi tvivlar på myndigheter och auktoriteter. Det händer ju ingenting. Leif GW Persson ryter till om vardagskriminaliteten med två uppklarningsprocent av bostadsinbrotten.
I Malmö har åtta personer skjutits ihjäl de senaste nio månaderna. Ingen gärningsman har gripits. Ingen misstänkt jagas. Åtskilliga andra har fallit offer för maskingevär, pistoler, knivar, raketer och sprängladdningar.

De har överlevt, men kostnaderna, skadorna och lidandet är oändligt. Faktiskt oändligt.
Det här har ingenting med invandring, etnicitet, kulturkrockar, religion att göra. Det här handlar om vilsna själar som utvecklat en ondska och likgiltighet för medmänniskor. Som saknar förebilder i den vuxenvärld som vårt sociala och demokratiska samhälle bygger på, och ständigt strävar efter att förbättra.

Illvilliga hänsynslösa individer drivna av girighet, maktlystnad, hämndbegär, missbruk på bred front och kanske behovet av en klapp på axeln, ett erkännande, en puss av gangstern som står lite högre upp i hierarkin. Och vars stövlar och Kalasjnikov är än mer bländande.
Någon malplacerad busunge finns säkert också med i sällskapet. På god väg att rasera resten av sitt liv.

Så klart utanförskap, arbetslöshet och fattigdom spelar in. Men ändå...
Dessa meningslösa skottlossningar, detta mördande, vem bakom avtryckaren kan se något värde i våldet, i smärtan. I de utsläckta liven.