Det brinner lik förbannat!

MKB har rustat de flesta av sina fastigheter på Rosengård. Nytt och utbytt. Barnvänligt med planteringar, aktivitetslokaler, kvartersråd.

Contentus håller som bäst på med att pumpa in hundratals miljoner i upprustning av lägenheter och fasader i sina hus på Ramels väg.

Myndigheter, intresseorganisationer och religiösa samfund dunkar varandra i ryggen och konkurrerar om att vara bäst och synligast på integration, gemenskap, sysselsättning för unga, för kvinnor för missbrukare, för kriminella, för ensamkommande flyktingbarn, för arbetslösa, för apatiska och sjuka, för skolkare, bidragsfuskare och analfabeter.

Det brinner lik förbannat!

Den rödgröna majoriteten i Malmö vill höja skatten med en tioöring (så ynka att den inte ens finns kvar i myntsystemet) i något diffust syfte att stärka skolutbildningen och därmed på sikt minska segregationen, försöka fylla igen den allt djupare klyftan mellan rika och fattiga i kommunen. Lappa ihop välfärden.

I Rosengård träffar jag ingen som följt lokalpolitikernas heta skattedebatt. Ingen bryr sig, skam till sägandes. Jag står bredvid en beslöjad dam och betraktar hur de inhyrda saneringsarbetarna petar omkring bland de utbrända resterna av det sophus som brann ner natten till i går. Det väntar på containerbilen som ska forsla bort spillrorna. På gatan intill står de förvridna skrotdelarna av en fyrhjuling och en motorcykel som stacks i brand under upploppet.

– Alla kommer hit till Rosengård, från hela världen. Det är det som är felet. Det är så fullt i lägenheterna. De små barnen skriker hela nätterna. De stora ger sig ut. De är arga, de är oroliga. De förstör. Det måste sättas en gräns. Svårare är det inte. Det går inte bra att bo tio personer i två rum. Föräldrar och andra vuxna orkar inte. De unga ser ingen ljus framtid.

Kvinnan talar oklanderlig svenska. Jag vill höra mer. Då börjar hon gråta, riktar blicken och händerna upp mot niovåningshuset. Hon gör en uppgiven gest innan hon drar sjalen över ansiktet och går därifrån med snabba steg.

En man som i 14 år drivit sin rörelse i ett av de mest utsatta Rosengårdskvarteren säger att han är rädd. Han trodde att det skulle bli lugnt efter all uppmärksamhet som följde i spåren av upplopp, kravaller, serieskjutande och gängkriminalitet. Att den skärpta polisbevakningen och insatserna från hela samhället skulle ge resultat. Ge Rosengård ordning och reda, ro och trygghet.

Men det brinner lik förbannat!

Mannen, som är rädd för första gången på 14 år, skyller på staten och på lagstiftarna. Han vill ha hårdare tag och han tycker att också ungdomarnas föräldrar har ett ansvar. Men då måste de känna att de har respekt och värdighet. Annars isoleras de fullkomligt, förlamas och plånas ut.

Den grovt kriminelle 17-åringen som misstänks ligga bakom det våldsamma upploppet anhölls i går förmiddag tillsammans med en 24-årig hårt brottsbelastad man. 17-åringen har dömts för allt från trafikförseelser, narkotikabrott till rån och misshandel.

Ändå lär hans ålder också denna gång rädda honom från en längre tids frihetsberövande.

Det kommer lik förbannat att fortsätta brinna i Rosengård.