Få situationer i polismannens yrkesutövning ställer så höga krav på uppfattningsförmåga, omdöme och extremt snabbt beslutsfattande.
Det är en nervpärs, säger en erfaren motorcykelpolis som vid åtskilliga tillfällen tagit upp jakten på en smitande brottsling som gett järnet för att komma undan.

Det har hänt att jag tvingats avbryta. Det har varit för farligt för övriga trafikanter och andra som vistats i omgivningarna. Det svider att ge upp. Man blir som förblindad och inser farorna först när adrenalinet kommit ner till normal nivå i kroppen.
Vansinnesflykten i Malmö med den tragiska olyckan som följd har än en gång väckt debatten om blåljuspoliserna är tillräckligt skickliga bilförare för att hantera sitt fordon på ett betryggande sätt i stadstrafik när farten kryper uppåt 120-130 kilometer i timmen. Om de kan bedöma risker och konsekvenser med den kyla, det ansvar, den kvicktänkthet i analysen som situationen kräver.

Vid dödskörningen i Malmö finns i nuläget inget som pekar på att de patruller som deltog i "efterföljandet" drev fram olyckan. Att de hetsade den jagade till de hastigheter och den oaktsamhet som orsakade kollisionerna.
Men det är tacksamt att riksenheten för polismål nu ska utreda hela förloppet. Och att kraven på bättre utbildning och uppföljande prov i blåljuskörning äntligen ser ut att få fäste i högsta polisledningen.

När jag vid ett tillfälle intervjuade en förhärdad brottsling - tjuv, mördare och missbrukare - kom han in på hur han reagerade när han var efterlyst, körde en stulen bil och upptäcktes av polisen:
Särskilt om jag var drogad, vilket jag så gott som alltid var, gav jag fan i allt. Blåljus i backspegeln var värre än skjutvapen. De skulle aldrig få fast mig. Jag lyckades ibland skaka av mig förföljarna. Någon gång smällde jag. Men jag körde aldrig ihjäl någon. Rena turen faktiskt.
Vid en annan polisjakt i Malmö för några år sedan kraschade den förföljda bilen vid ett skomakeri på Köpenhamnsvägen efter att ha kört på en 76-årig kvinna som skadades livshotande.

Det operativa polisbefälet hade den gången avblåst efterföljandet, men två patruller talade med varandra i radion och uppfattade aldrig ordern. Jakten fortsatte med den förödande olyckan som följd. Då skulle kommunikationsrutinerna ses över. Det gjordes, men precis samma sak skulle kunna hända igen. Översynen fastnade i byråkratin och fick inte genomslag i det praktiska polisarbetet.
Fortsätt jaga bovarna. Men se i första hand till allmänhetens säkerhet. Tänk efter före. Men tänk smart, och jäkligt snabbt.