Löfven verkar vara en trevlig prick. Snabb i huvudet, fötterna på jorden, stabilt uppväxt och uppfostrad. Norrlänningar har en aura av trygghet. Bortsett från "Jägarna". Att han gillar kärnkraft behöver inte vara någon belastning.
Han har redan klarat sig undan den fällan med hjälp av sysselsättningspolitiska slagord. En viss misstänksamhet från kvinnliga grupperingar inom partiet kan säkert vändas till hans fördel. Metallmachostämpeln smälte som järn i en masugn när han slog fast att han är ÖVERTYGAD FEMINIST. PUNKT SLUT.
Så långt förmådde aldrig Göran Persson sträcka sig, vilket tydligt framgick av nestorns besvärade kroppsspråk under Löfvens installationstal inför partistyrelse och medierna.
Vad jag har hört lär dessutom den nye partiledaren vara en charmknutte, en som lätt fångar kvinnornas intresse också inom andra sektorer än det rent yrkesmässigt fackliga.
Men några skandaler dyker inte upp. Stefan verkar vara virkad av helylle och stålull. Annars finns det skäl att höja larmberedskapen och rasta drevet när fackföreningsledare och andra rörelsepampar börjar röra sig i de politiska finrummen.
Skandalerna är betydligt flera, värre och klumpigare än partiledarnas övertramp och fiaskon.
Vad är Sahlins Toblerone, Freivalds bostadsklipp, biståndsministern Jan O Karlssons överdådiga kräftskiva och Juholts golgatavandring mot Hoffas semesterbesök till Francodiktaturen, Stig Malms Fittstim och Rosengrens spya till Norge som den sista Sovjetstaten - i ett politiskt och samhällsekonomiskt ytterst känsligt läge?
Hans och andra framträdande fackföreningsmäns upprepade besök på porrklubbar väcker fortfarande munterhet och uppskattning bland etablissemangens personal.
En av mina mygelfavoriter inom det partibundna fackföreningsväldet är Ola Rask. En trotjänare som även nästlade sig in i landets högsta beslutande organ. För några år sedan avgick Rask från alla uppdrag i riksdagen.
Han sparkades som föreståndare för den fackliga paradkursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm. Han hade uppburit dubbla heltidslöner, plockat ut mil- och resersättningar från både riksdag och fack, myglat med kontokort, renoverat lägenheter till barnen på medlemmarnas bekostnad, anställt släkten och genomfört ett orimligt antal så kallade studieresor, enligt revisorer och skattemyndigheter. Ett svindleri i mångmiljonklassen.
- Jag kom bra ur det där, berättade han för mig vid den guldkantade pensioneringen.
Ola Rask var nöjd med sin livsresa och sin yrkeskarriär.
Så verkar det vara inom hela det gamla pampväldet där de nu sitter på sina gods och herresäten, vårdar sina tillgångar, sina fritidsintressen och följer den finansiella utvecklingen av fallskärmar, avgångsvederlag, bonusar och pensionstillskott.
Jag vet inte riktigt vad det är, men någonting får mig att tro att Stefan Löfven aldrig kommer att hamna i den där leriga gropen med pamp- och fallskärmsgubbar.
Hos honom finns för mycket hårt stål. För mycket feminism.
För mycket mamma Iris.
Nu är det upp till bevis.
