Jag har kaxigt genom åren påstått att jag är tillräckligt skräckinjagande och försiktig för att löpa risken att bli överfallen, rånad eller bestulen.
Med en besserwissers blandning av överseende och påklistrat deltagande har jag lyssnat på offer för diverse brottsliga förseelser och företeelser som stölder av mobiltelefon, hot om att få på käften, bråk med krogvakter och annat vardagligt storstadsgruff.
- Skulle gått att undvika, tänker jag. Ställa in ögonen på svart och spänna blicken i småskurkarna.
Jag har passerat genom livet, även på rätt smala och riskabla stråk, utan några allvarliga incidenter, påhopp eller förluster. Nästan osårbar. Fram till för ett par veckor sedan.
Jag blev totalblåst av några simpla tågstationsbusar i Nice. Polisen som jag till sist anmälde brottet för bara suckade och skakade på huvudet: "Godtrogna svenska turister. Att ni alltid ska bära er så bakvänt åt. På somrarna har vi en ström stackars yrvakna skandinaver som blivit lurade eller bestulna på än det ena än det andra sättet."
Han fortsatte uppfordrande på fungerande engelska:
"Ni lär er visst aldrig fast ni enligt deckarlitteraturen tycks bo i ett eldorado av våldsbrott och övrig kriminalitet."
Just mitt fall var klassiskt, förklarade han. Något jag vid min ålder och med mina erfarenheter borde ha misstänkt och kanske kunnat avstyra.
Skamset hade jag då förklarat hur det gick till. Ur anmälan till försäkringsbolaget:
"På väg upp till perrong 6, Nice Ville. Efter bara ett par trappsteg känner jag någon som kommer åt/sparkar till mitt högra bakben. Jag tappar balansen. Rullbagen som jag bär i höger hand slår i trappan och studsar tillbaka de trappsteg jag hunnit.
Två ynglingar bakom mig, varav någon orsakat mitt fall, är väldigt hjälpsamma. En tar tag i mig för att stötta när jag reser mig upp. Den andre skyndar till efter att ha plockat upp den skrapade, buckliga rullbagen.
Utöver oss tre finns det bara två andra i trappan, även de i 20-25-årsåldern, några steg högre upp. De vänder sig om och vill också hjälpa till. Mitt intryck redan då är att de alla känner varandra och är i sällskap.
Jag försöker fösa undan dem. Jag är inte skadad. Jag behöver ingen hjälp och kläderna behöver inte borstas av. Till slut upphör de att ”hjälpa till”. De två som var före mig i trappan fortsätter upp på perrongen där de snabbt försvinner. De andra två har gått upp i rök.
Strax efter avgång, tåget från Nice till San Remo, upptäcker jag att plånboken är borta. Eftersom jag hade ryggsäck med remmarna just över jackans innerficka har jag lagt plånboken i jackfickan. Den har ficklock med kardborrband, den är djup och säker, som jag uppfattade det.
Jag blev irriterad över uppvaktningen i trappan, men märkte inget och misstänkte inget, förrän jag på tåget upptäckte stölden."
Så föll sig mitt möte med förslagna, fingerfärdiga franska ficktjuvar. Deras utbyte av mina snabbt spärrade kreditkort, mitt körkort, journalistleg, Volvokort, bibliotekskort och Skånetrafikens jojokort är tveksam.
Men mitt övermod, min kaxighet och besserwisserattityd fick i alla händelser en välförtjänt knäpp på näsan. Och familjen fick ett överflöd av uppslag till julklappar - plånbok med generöst antal kortfickor. Liten rullbag godkänd som handbagage.
