Helt plötsligt dök det där med åldern upp. Som den gamle snart pensionerade jätte-proppen Orvar. Jag tror vi är årsbarn. Jag är också en del av Pär Nuders köttberg.

Just nu förfasar jag mina kolleger med att de sannolikt får dras med mig ytterligare 13-14 år, enligt den reinfeldtska 75-års- doktrinen.

Jag försöker dämpa deras oro genom att referera till de senaste tekniska rönen om rollatorers bärkraft, utväxling och framkomlighet. (Såväl i snömodd som i uppförsbackar.)

Jag beskriver även min genetiska bakgrundskod, en inte rakt i genom lysande historik.

Där finns defekter som cancer här och där, magsår, hjärnproppar, demens, alkoholism och sinnessjukdom.

Dessvärre har flera av dessa åkommor yttrat sig hos släktingar redan i mycket tidig ålder.

Arbetskamraterna finner en viss ro vid stammen till mitt självutlämnande sorgligt sargade och ynkligt beskurna släktträd.

Det där med åldern.

Och döden.

Det träffar mig rakt i solar plexus vid den borgerliga begravningen av Tommy Carlsson i Markuskapellet på Västra kyrkogården i Göteborg förra veckan.

Tommy blev bara 67 år gammal. Men egentligen levde han dubbelt så länge. Som pappa, make, handbollsledare, arbetskamrat, chef. Rätt bufflig ibland, men alltid rak och ärlig.

Alla litade på Tommy. Alla älskade Tommy. Åtminstone i det tysta. Själv litade han på omvärlden, och älskade den. Tommy fick ut det mesta av livet.

Jag gråter inte vid kistan. Jag ler till tonerna av Frank Sinatras "My Way". Minnesbilderna väcks och skär genom blodådrorna där vi sitter i det fullsatta kapellet och mumlar med i Evert Taubes "Änglamark", John Lennons "Imagine" och till sist Galenskaparnas bejakande hyllning till livet - "Det ska va gött o leva".

Jag vet inte om Tommy var duktig på att spela golf.

Jag känner inte ens till hans handicap. Men jag vet att han satsade allt i det mesta han gjorde. Engagemanget var livslinan, privat, på jobbet, på resor och på greenen.

Det där med åldern är knepigt. Och döden. Från sin himmel kan Tommy blicka tillbaka på ett rikt liv, han kan varsamt ledsaga sin hustru, sina barn och barnbarn till en trygg och ombonad framtid.

Mer uppslitande är Frans död.

Nästa vecka begravs han i Limhamns kyrka. 27 år gammal.

Frans, en av de mest levnadsglada människor jag någonsin träffat.

Musikern, kamraten, min yngste sons största stöd. Filosofen, gamängen, spjuvern med det allt igenom befriande och avväpnande leendet. Tjejtjusaren, charmören, konstnären.

Vi älskar dig Frans.

Varför skulle en så elakartad tumör få fäste i just ditt briljanta, vänliga huvud, fyllt av hopp och framtidstro?

Just nu, just här skulle jag mer än gärna byta min plats och turordning i himlen, om något sådant vore möjligt. Men Frans, du var väl för god för denna jorden.