Syster var tidigt på jobbet. Hon skulle skriva scheman och administrera.
Kvart i sju travade hon på genom snömodden mot porten. Och tjoff.
Det var glashalt under snön och hon föll handlöst.
Vänsterfoten bröts på ett ställe och krossades på ett annat. Hon minns inte så mycket mer än smärtan. Mobiltelefonen glömde hon bort.
Någon timme senare var ambulansen framme vid Södersjukhuset. I ett och ett halvt dygn levde hon på morfin och vätskedropp.
Hon fick plats i ett riktigt rum, men i korridorerna var det stimmigt. Ortopeden gick för högtryck.
I lördags eftermiddag fick hon till sist opereras. Det fungerade. Skickliga, rutinerade kirurger klarade av löpande-band-olycksfallen.
Allt var effektivt, professionellt. Kontakten med patienterna lugn, övertygande och trygg.
Men det knasade till sig vid gipset.
Ortopedkliniken har stängt på helgerna. Det är där gipskonstnärerna håller till. Nu fick personalen på ortopedkirurgen yxa till ett gipsbandage. Avdelningen är förstås exakt och fantastisk när det gäller att lappa ihop ben och flisor, men att forma ett bekvämt yttre förband med stelnande materia är inte deras grej.
"Ståplats Nybroviken", sa syster om paketet runt vänster fot och underben, som vårdbiträden hjälpte henne att baxa upp i sjukhussängen vid återkomsten till salen.
Det tog drygt 24 timmar för bandageklumpen att bli riktigt fast. Då skulle syster försöka släpa fram tyngden och sig själv på kryckor. Det gick inte.
Man bestämde att hon skulle gipsas om när gipsproffsen fanns på plats, på måndagen. Två vårddygn till kråkorna.
På måndag eftermiddag sågade man upp klumpen. Experterna la ett nytt smidigare förband. Som också det tog 24 timmar på sig att stelna. Tisdag eftermiddag fick syster börja träna med sjukgymnast, utprova kryckor, gå igenom medicinering och rehabprogram.
Trycket på Södersjukhusets ortopedklinik är stort, så i tisdags kväll kördes hon hem till bostaden.
Krosset i fotleden är borta eller på plats, benbrottet reglerat. Morfinnedtrappningen har inletts. Värken börjar avta. Medicinskt tycks allt okej. Men gipsdebaklet kostade två extra vårddygn på en extremt överbelastad klinik. Så där 10 000-15 000 kronor. Mängder av extra personalinsatser och resurser plus olägenheterna för syster.
Så onödigt. Varför har man inte en gipsspecialist i tjänst i helgerna, framför allt under högsäsong? Går det till så här klantigt också i Skåne?
- Absolut inte, lovar Jonas Tengmar, vårdchef vid akutcentrum på universitetssjukhuset i Malmö.
- Vi har gipskompetent personal i gång dygnet runt. Det är ett hantverk som kräver särskild utbildning, ja ett "gipskörkort".
- Jag kan inte uttala mig om rutinerna på Södersjukhuset, men i Skåne tas benbrotten om hand av ytterst gipskunnig personal efter operation. Dygnet runt. Det har vi klarat så här långt under den ansträngda vinterperioden.
Gipskonst i mänsklighetens tjänst. En rätt anonym, men riktigt viktig instans i vården.
Jag hälsar syster att nästa gång hon bryter fötter och ben borde hon ta sikte på Skåne.
