Å ena sidan:

Den strama byråkratiska uppförande­koden. Behärskning. Det nödvändigt exakt krångligt formulerade språket. Det hög­tidliga allvaret. Mumlande män och ­kvinnor bakom rödlysta dörrar.

Å den andra:

Hat, ånger, ilska, sorg, lögner. Känslo­stormar som knappt kan tyglas och som knappt tidigare fanns. Skuld, skam och skadeglädje.

Det finns här alltihop. I Ystads tingsrätt under förhandlingarna kring det förskräckliga och brett uppmärksammade strypmordet på en 25-årig kvinna, fylld av livsglädje och framtidshopp.

Den åtalade 52-åringen bedyrade sin kärlek till kvinnan han misstänktes ha mördat. Det är säkert lika sant som den övertygande bevisningen för hans skuld till att ha slagit ihjäl henne.

I tingsrättens fullsatta sal 1 utspelas under den två dagar långa förhandlingen en hjärtskärande tragedi.

Från åhörarbänkarna hörs snyftningar och gråt, ibland hulkanden och suckar. Mest från den misstänkte mördarens barn, fem stycken i åldrar mellan 18 och 32 år. Den yngste dottern, som är lätt rörelsehindrad bodde hemma hos pappan och var vittne till hela katastrofen. Under dramat höll hon offrets 14 månader gamla barn i famnen samtidigt som hon med sin mobil larmade om vad som pågick.

52-åringens mamma och pappa sitter mest med nedsänkta huvuden och lyssnar till vittnesmålen. Det var knappt de kom in i den fullsatta rättssalen. De motades bort eftersom alla platser var upptagna.

- Men jag är hans mor, sa mamman till sist tyst till en av vakterna. Ett par andra ­åhörare som trängt sig in fick lämna sina platser.

Den mördade kvinnans för­äldrar fanns också i salen. Liksom hennes 18-åriga bror. De var kallade som vittnen, men var också rättegångens målsägare. Mamman och brodern, som var den som hade mobilkontakten med den ­misstänkte mördarens dotter, utsattes för långa plågsamma förhör. I detalj fick de redogöra för sin döda dotters/systers liv, hennes relation till 52-åringen och intrycken från morddagen då de anlände till brottsplatsen just efter polisen, just efter att deras dotter och syster mördats.

- Är det inte väldigt hett och kvavt här, undrade lagmannen i kostym, vit skjorta och fluga vid halv femtiden i tisdags.

Kanske var det så. Själv upplevde jag att luften mest dallrade av ångest, rädsla, aggressivitet och förtvivlan.

Förhandlingarna avbröts och återupptogs i går. Då de avslutades med rättens beslut att 52-åringen var skyldig till mordet på sin 25-åriga fästmö. Påföljden fastställs efter att han genomgått rätts­psykiatrisk undersökning.

Alla är förlorare. Det är inte över för att dom avkunnas. Inte heller när straffet avtjänats.

För alla de berörda i den kvava ångestladdade rättssalen kastar tragedin svarta skuggor, minnesbilder och mardrömmar för resten av livet.

Utom för lagmannen i fluga och hans nämndemän i slips. De måste ruska av sig och gå vidare mot nya mål, nya mord. Det är oundvikligt.