Ingrip. Våga vittna. Visa civilkurage.

Det är enkel och självklar hållning. Som lätt kompliceras av hot, rädslor och en brutal verklighet.

61-årige Carl-Eric Cedvander var nära att dö av den misshandel han utsattes för i mars. I en torrlagd fontän i Kortedala omgavs han av sju pojkar, 14- 16 år. Han blev slagen och sparkad, länge och hårt över hela kroppen.

Det var söndagseftermiddag och torget var fyllt av människor. Efter misshandeln lämnades han ensam, livlös i fontänen.

Att han efter två månader i koma vaknade upp betraktas av läkarvetenskapen som ett mirakel. Men sviterna blir livslånga. Han har förlorat synen på ett öga, orinteringsförmågan är nedsatt. Han har inga som helst minnen av de senaste två till tre åren. Styrkan i vänster ben och arm är kraftigt försvagad. Han har ett rör permanent inopererat i halsen. Han blir aldrig återställd från blödningarna i hjärnan och de svåra krosskadorna på skelett och skalle.

- Jag kan inte svara i telefon när det ringer. Jag minns inte vem som ringer och vet inte vem det är, vittnade han vid rättegången som nu pågår i Göteborg.

Av de sju som greps häktades fyra. De tre andra blev omhändertagna av sociala myndigheter. Åklagaren kunde bara knyta två av de häktade, 15 och 16 år, till brottet.

Trots den stora mängd personer som befann sig i närområdet har det inte gått att få fram tillräckligt många vittnesmål som styrker åklagarens linje om händelseförloppet.

Pojkarnas advokater hävdar nödvärn och att det kan ha varit de andra nu friade fontänpojkarna som sparkade.

Ingen tror på att den spenslige, fridsamme sjukpensionären kunde driva fram så våldsamma nödvärnsreaktioner, men advokaterna hänvisar till den tunna, förtegna och splittrade samling vittnen som är åklagarens enda stöd.

Båda hävdar att deras klienter inte gjort något brottsligt. De kommer att kräva att pojkarna släpps fria så fort rättegången är över. Så kan det mycket väl bli. Tilltron till rättssamhället får ytterligare en törn.

Finns det personer som sett hur Carl-Eric Cedvander fick sina skador, och av vilka, borde de förstås stå upp och vittna, för brottsoffrets och för rättvisans skull.

Som enkelt och självklart moraliskt samhällsansvar.

Men kanske är vardagslivet knepigare än så i centrum av det kriminaliserade Kortedala.

Min nyss avslutade läsning av Roslund & Hellströms senaste roman - Två soldater - ger en tankeställare. Boken har starkt autentiska inslag från den brutala ungdomsbrottslighet som härskar i förorten. Hur makten och kontrollen ligger i händerna på unga grabbar som inte har några andra ambitioner än att klättra i den kriminella hierarkin. Som styr, hotar, misshandlar och mördar alla som på minsta vis sätter sig emot deras beslut och framfart. Angivare, svikare, de som inte pallar för att ljuga eller åtminstone hålla käft vid polisförhör råkar ovillkorligen ut för brutala hämndaktioner.

Det är inte bara en intern rörelse bland gängets egna. Alla skräms till tystnad och lydnad av klicken som regerar förorten.

Det är en kuslig vision som målas upp av författarna och kriminalvårdsdebattörerna Anders Roslund och Börge Hellström. En fiktion visserligen, men med otäcka stråk av en verklighet som redan kan ha ympats in i den svenska förortsbetongen.

Det är viktigare än någonsin att ingripa. Och våga vittna.