Sarah Sjöström bröt ihop efter sin fjärdeplats på 100 meter fjäril i OS-bassängen. Gulddrömmen gick i kras. Skillnaden mellan succé och fiasko kan vara kusligt liten.
Det finns stunder då man känner en obehaglig klump i halsen.
Om det är någon i London jag unnar att vinna så är det Sarah Sjöström. Jag har alltid gillat den här tjejen. När Sjöström skulle intervjuas i tv efter att ha missat medaljpallen brast allt inom henne. Jag var själv på väg att fälla en tår när jag såg Sjöströms olyckliga ansikte. Jag ska villig erkänna att jag är en blödig person i såna här idrottsliga sammanhang. Jag kan tjuta när jag ser en lycklig vinnare som står överst på pallen och hör nationalsången.
Jag blir lika rörd när jag ser en idrottare som får sin dröm krossad. Med åren har jag blivit allt mer försiktig att klistra etiketten guldhopp på de killar och tjejer som ska representera Sverige ett stort mästerskap.
OS är nämligen stort. OS är inte likt något annat mästerskap. Det är på ett OS som den stora nervfrossan kan infinna sig och förvandla en självsäker person till en spillra. Jag har själv varit vittne till när den olympiska frossan slagit till med stor kraft.
1984, när OS gick i Los Angeles, pumpade vi journalister upp häcklöperskan Ann-Louise Skoglund något enormt. Jag hade själv rubriken "Kyl champagnen, Lisa tar guld i natt" på min artikel.
Men det blev ingen guldglädje för Skoglund. Hon klarade inte den våldsamma pressen som hade lagts på hennes axlar utan slutade femma i OS-finalen. Efteråt fick hon tröstas av ledare. Lisa Skoglund kom aldrig igen efter sitt OS-fiasko.
Det där med att pricka in en formtopp är ett konststycke. I min egen lilla värld av skivstänger och bänkpresstävlande vet jag hur jävligt det kan kännas när kroppen säger en sak och skallen något annat. Det är ett konststycke att vara som bäst när det gäller som mest. Det är lätt att sitta med en pilsner i ena handen framför dumburken och vråla om hur dåligt allt är.
Jag är ingen simexpert, men jag kunde ändå konstatera att Sarah Sjöström inte var i den form som krävdes för att vinna OS-guld. Ibland kan man bringas i den uppfattningen att det enbart är svenskar som missar på stora mästerskap. Så är det naturligtvis inte.
Jag har varit med om när stora bjässar fallit igenom. Till och med en så pass outstanding stavhoppare som Sergej Bubka, en av idrottsvärldens största, har missat att kvala in på ett OS och i måndags åkte en stor fotbollsnation, Spanien, ur turneringen med dunder och brak.
Vinst och förlust går hand i hand i en idrottskarriär. Sarah Sjöström har åtskilliga gånger njutit segerns sötma. För första gången har hon nu tvingats uppleva nederlagets bittra kalk.
Men en stor idrottsman/kvinna tar sig igenom en törnbeströdd väg och jag tvivlar inte en sekund på att Sarah Sjöström kommer tillbaka.
Ett OS handlar inte enbart om glädjetårar.
Jag ser Sarah Sjöströms gråtattack som en sund reaktion. Något som visar att hon är en människa av kött och blod.
Det går aldrig att förhandsregissera ett OS-drama och när jag sitter i tv-fåtöljen får jag uppleva allt som hör till ett modernt idrottsligt gladiatorspel.
Jag får se dramatik, skönhet, glädje och besvikelse.
Dramatik fick jag verkligen se i går när Sara Algotsson Ostholt tog OS-silver i fälttävlan med hästen Wega. Det var en silvermedalj som hade guldstänk.
