1988, några dagar före Kvällsposten-galan, åkte jag tillsammans med promotorn Daniel Wessfeldt till Kastrup för att hämta superstjärnan Florence Griffith Joyner. Som tack fick jag en timmes lång intervju med FloJo i hennes lyxsvit på hotell Radison. Kvällsposten hade också äran att bjuda FloJo och det stjärnspäckade amerikanska gänget på lunch i tidningshuset på Segevång i Malmö.
Det var härliga tider. Malmö fanns då på friidrottens världskarta.
Florence Griffith Joyner hade stjärnstatus. När jag i KvP avslöjade att hon skulle ställa upp i Malmö orsakade det en enorm hausse. 19 700 åskådare kom till Stadion för att beskåda den amerikanska sprinterdrottningen.
Daniel Wessfeldt, Bengt Bendeus och Lasse Johnsson i Malmö AI gnuggade händerna. De var nyckelpersoner i de lyckade friidrottsgalorna på Malmö stadion på 1980- och början på 1990-talet. Båda blev personliga vänner med storstjärnorna.
Carl Lewis, Edwin Moses, Sergej Bubka var några andra stjärnor som ställde upp på KvP och iDAG-galor. Som mest lockade en av de här friidrottsgalorna 24 640 åskådare. Året var 1991 och Sergej Bubka bjöd på ett världsrekord. Men efter den galan gick det utför och i dag är de stjärnspäckade galorna i Malmö ett minne blott. MAI kör nu friidrottsgalor i Hässleholm tillsammans med Hais. Till onsdagens tävlingar i Hässleholm kom det runt 1 000 åskådare.
Som en hopplös nostalgiker längtar man tillbaka till the good old days då friidrotten lockade massorna till Malmö stadion.
Bristen på pengar anger Lasse Johnsson som den största orsaken till att det inte längre går att arrangera storgalor i Malmö.
Jag är en ivrig försvarare av Malmö stadion. Det är en arena som hyst VM-fotboll (1958), EM-fotboll (1992) och flera stora internationella friidrottstävlingar.
Om Malmö stadion rivs finns de inte längre en arena där det kan arrangeras stora mästerskap.
Men, säger då Bror Duktig: Det arrangeras ju inte längre några stora friidrottsgalor, varför ska då arenan stå kvar och ticka pengar, nu används den bara för IFK Malmö och division 4-fotboll?
Så kan man naturligtvis tycka. Men tiden står inte stilla. Jag är övertygad om att friidrotten så småningom kommer vakna ur Törnrosasömnen.
När jag för 30 år sen började på Kvällsposten fick jag bland annat jobbet att vara friidrottsreporter. Mitt första uppdrag blev att bevaka EM i Aten 1982. Det var, om man ser det ur svenskt syndvinkel, ett hemskt mästerskap. Jumbo, jumbo och jumbo var den blågula melodin. Patrik Sjöberg var vår stora stjärna under de bistra åren. Men efter regn kommer oftast sol. Första hälften av 2000-talet bjöd på många fantastiska svensk friidrottshöjdpunkter (Stefan Holm, Christian Olsson, Carolina Klüft, Sanna Kallur med flera).
Eftersom jag är en obotlig optimist tror jag att vi någon gång framöver kommer få uppleva en ny svensk friidrottsvår. Lasse Johnsson vill se en svensk medeldistansstjärna och inte mig emot. Löpningens blå band har en speciell dragningskraft.
Själv hoppas jag att få se en "ny Ricky Bruch". En diskusmatador i internationell klass.
När den nya svenska friidrottsvåren är här gäller det att ha en upprustad Malmö stadion.
