De som offentligt förklarar att "jag är inte intresserad av politik, det är liksom inte min grej", har avsagt sig sin demokratiska rätt.

I går morse vaknade jag till direkt när jag läste en artikel i Sydsvenskan. Artikeln hade rubriken: "En av fyra unga tycker att demokrati är dåligt". Det är World value survey - med sekretariatet på Institutet för framtidsstudier i Stockholm - som undersökt allmänhetens attityder och värderingar i olika länder.

23 procent av de unga mellan 18 och 29 år tycker att demokrati är dåligt. Det är en tredubbling jämfört med 2005. 30 procent tycker i stället det är bra med en stark ledare som kan strunta i riksdagen. 14 procent tycker det vore bra om Sveriges styrdes av försvarsmakten.

- Det är skrämmande. Vi undrar vad det beror på, säger Staffan I Lindberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Lindberg tror att ungas attityder hänger samman med den alltmer uppdelade skolan.

- Förr fanns det ett starkt budskap om att alla är lika mycket värda och alla har rätt till samma utbildning. Men i dag bygger marknadslogiken på att skolorna är olika. Det finns barn som känner att de går på fel skola och är körda från början. Det budskapet får de varje dag.

Det är möjligt att det ligger något i den slutsatsen.

Det där med demokratiska rättigheter har alla gånger inte hyllats inom idrottsrörelsen. 1978, när fotbolls-VM gick i Argentina, flammade debatten upp i Sverige om det var rätt att ställa upp i juntans Argentina.

George "Åby" Ericson, den dåvarande förbundskaptenen, fick hård kritik för att han gick ut och sa att det var säkrare i Argentina är i Stockholm. Däremot tog två spelare, Roy Andersson och Roland Andersson, ställning mot militärjuntan.

Det är bra när idrottens affischnamn vågar öppna käften i politiska frågor. Framför allt när det gäller kritik mot diktaturländer.

Jag har själv å tjänstens vägar besökt en del diktaturländer. Åtskilliga är de gripande samtal jag haft med motståndare och offer för det röda slödder som höll halva Europa i järngrepp fram till slutet av 80-talet. Den som blir berövad sin frihet av en totalitär regim gör sannerligen inte tummen ner för det demokratiska samhället.

Östländerna i Europa fick sin frihet efter årtionden av förtryck, men för många blev ändå den friheten inget värt när de råa marknadskrafterna slog till med full kraft.

Demokrati innebär inte automatisk att himlens portar öppnar sig. Det finns definitivt sprickor i den ekonomiska rustningen.

Men jag kan inte komma på något som är bättre än det demokratiska systemet.

Det är naivt och farligt tro att "en stark" ledare ska kunna lösa alla problem.

Större delen av den tyska befolkningen satte på 30-talet hoppet till en stark vid namn Adolf Hitler. Vi vet hur det slutade. Det finns all anledning att låta den yngre generationen ta del av vad icke-demokratiska krafter kan göra med ett samhälle.