I onsdags fyllde historiens mest kände tungviktsboxare 70 år och minnena väller fram. Första gången jag träffade Ali, som då lystrade till namnet Cassius Clay var 1964. Platsen var hotell Arkaden i Malmö och timmarna jag väntade utanför hotellet resulterade i en autograf. Triumferande kunde jag sen visa upp autografen för storögda skolkamrater.
När världen först fick upp ögonen för den karismatiske boxaren gick han under namnet Cassius Clay. Det var som Clay han blev OS-guldmedaljör och senare världsmästare när han besegrade "den stora fula björnen Sonny Liston" (Clays egna ord).
Men det var som Muhammad Ali han blev till en legend.

Låt mig slå fast: Muhammad Ali är den största tungviktare som världen har skådat. Ali hade allt som boxare: teknik, fotarbete, rörelseschema och boxningsintelligens. Ali var dessutom en fantastisk underhållare.
"Dansa som en fjäril och stick som ett bi", var ett klassiskt Ali-uttryck. Ett annat uttryck löd: "Det är inte lätt att vara ödmjuk när man är så stor som jag".
Den mest minnesvärda VM-fighten gick Muhammad Ali i Zaire 1974 då han mötte George Foreman. Alis taktik var att luta sig mot ringrepet och låta Foreman slå sig trött. Och Foreman slog verkligen, det enda tunga slaget efter det andra träffade Alis kropp. Jag har ingen aning om hur många slag som Foreman slog men det måste ha varit över hundra. I den åttonde ronden hade Foreman bränt allt krut och Ali fällde världsmästaren med en högersving.

1999, i samband med Leif Keiskis VM-matchen mot Marcus Beyer i Tyskland, fick jag en pratstund med den legendariske Ali-tränaren Angelo Dundee. När jag presenterade mig som svensk journalist från Malmö sken Dundee upp och hojtade till sin omgivning.
- Hallå, grabbar. Den här reportern är från Sverige. Nu ska ni få höra...
Sen berättade Dundee en historia om hur Ali blivit livrädd för gräshoppor under sitt besök i Folkets Park i Malmö...
Det mest känslosamma ögonblick jag upplevt som sportjournalist inträffade vid OS-invigningen i Atlanta 1996.
När den parkinson-sjuke Ali tände elden grät jag.
Det var så ofattbart stort och rörande.
Jag brukar sannerligen inte säga att saker och ting var bättre förr i tiden. Men inom vissa områden var det faktiskt bättre förr.
Dagens världsmästare i tungviktsboxning - det finns som bekant en drös organisationer - är noviser jämfört med den Muhammad Ali som frälste boxningsvärlden på 60- och 70-talet.
När jag nu ser den svårt sjuke Muhammad Ali på sin 70-årsdag hugger det till inombords. Men även gamla stormästare kan drabbas av svåra sjukdomar,
Det är Muhammad Ali ett bevis på.

Från en före detta champ till en annan synnerligen färsk champ.
Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset överlägset före Markus Hellner. Han fick 44,6 procent av rösterna.
Men trots den överlägsna segern får svensk ridsports superstjärna utstå spott och spe. Till en del personer som hånar hästsport och Rolf-Göran Bengtsson vill jag bara säga: kom in i matchen. Det finns en värld utanför hockey och fotboll.