I förra veckan intervjuades rikspolischefen Bengt Svensson i Aktuellt. Rikspolischefen skulle förklara varför så få brott i det här landet klaras upp.
Jag hade i och för sig inte förväntat mig något klargörande från rikspolischefens sida, men jag blev ändå förvånad hur mycket dravel som kom ur rikspolischefens mun.

Det mest förvånande var ändå att Svensson delvis skyllde det polisiära misslyckandet på att det finns för många orutinerade poliser i tjänst. Det kan inte ha varit särskilt muntert för oroliga Malmöbor att lyssna till polischefens bortförklaringar.
Vad otrygga medborgare behöver höra från en rikspolischef är konstruktiva förslag hur man ska få bukt med farsoten. Inte ett prövande blahablaha-snack.

Låt mig slå fast: det finns många duktiga polismän ute i landet, men alltför många av dessa duktiga poliser fastnar tyvärr i något som kan liknas vid en tvångströja.
Gud nåde den polis som tar egna initiativ, då riskerar han både det ena och det andra. Jag har i tidigare krönikor skrivit om Kennert Mårtensson från Rinkaby som efter 40 års prickfri tjänsteutövning blev avskedad. Bakgrunden är att Mårtensson tillsammans med en kollega stoppade två unga biltjuvar. När polisen hann i fatt den stulna bilen kraschade ungdomarna den men greps av poliserna. I samband med gripandet hävdade den ena tjuven att han fått ett slag i huvudet av Mårtensson. Kennert Mårtensson nekade, men det hjälpte inte. Han fälldes i tingsrätt och hovrätt.

Den svenska så kallade rättvisan trodde mer på de två biltjuvarna. Rikspolischefen Bengt Svensson trodde även han mer på biltjuven en på plikttrogen polisman. Det var Svensson som i polisens ansvarsnämnd, definitivt öppnade avgrundsluckan för Mårtensson. Som sagt, efter 40 års prickfri tjänsteutövning blev Mårtensson förödmjukad och avskedad.
"Det är inte utan att man börjar fundera på framtiden, ska man överhuvudtaget våga stoppa en biltjuv", sa en polisman till när jag drog upp fallet Kennert Mårtensson.

Bengt Svensson har en fin polisuniform, men han tycks ha en liten kontakt med den verklighet som svenska polismän lever i.
Jag har en känsla av att polischefen då och då lyfter fingret i luften och känner efter hur de politiska vindarna blåser. Eftersom Moderaterna numera har lagt sig någonstans på kartan där vänsterpartister, sossar och miljöpartister befinner sig är det egentligen inget parti som förespråkar en tuff linje mot dem som förpestar för den vanlige medborgaren. Jo, jag vet att det finns gradskillnader i helvetet. Vänsterpartister och miljöpartisterna hade väl helst sett till att montera ner polisväsendet. Regeringen talar i alla fall om att man ska bli tuffare och det är en liten tröst.

Jag fick inte helt oväntat massor av reaktioner på förra veckans krönika. Folk är förbannade över den utbredda kriminaliteten, många har resignerat.
Framförallt: många börjar tvivla på polisens förmåga att klämma åt busarna.
Jag kom att tänka på fallet Kennert Mårtensson när jag hörde rikspolischef Svensson svammel i Aktuellt. Vilket stöd har egentligen den enskilde polismannen av den högste chefen när det krisar?
Det är en berättigad fråga.
När Kennert Mårtensson offrades på den politiska korrekthetens altare tappade åtminstone jag tron på den svenska rättvisan.