Jag läste nyligen om en kille vid namn Carl Emilsson som i februari sökte 62 000 jobb utan att få napp. Det är onekligen nya och tuffare tider. Då hade jag det betydligt lättare under mina ungdomsår.
I mitten på 60-talet gick det att hoppa av nian och kasta sig ut i arbetslivet. På den tiden tog arbetsgivarna ett stort ansvar.
Matte var inte mitt bästa ämne i skolan, men det hindrade mig inte från att söka ett bankjobb efter nian. Personalchefen på Handelsbanken mönstrade mig upp och ner vid anställningsintervjun. Jag måste ha gjort ett gott intryck på henne eftersom jag fick jobb efter en kvarts samtal.
- Om två år ska vi utvärdera hur du passar i banken. Går det bra bekostar vi en utbildning för dig. Vem vet, kanske någon dag slutar du som kamrer eller direktör i banken, förklarade personalchefen. Jag sög i mig hennes ord.
Fyra månaders efter min anställning fick jag för första gången förtroendet att gå till riksbanken med en massa pengar. Jag och en annan ung kille gick genom stan med två väskor fyllda med miljontals kronor. Om det bara handlade om ett par hundratusen kronor - i dagens penningvärde flera miljoner - fick man beskedet att "du får gå ensam".
Det där med rånrisk fanns inte på kartan. Malmö var varken Chicago eller Palermo. Malmö var just Malmö, en lugn och fridsam stad. Inte en enda incident inträffade under de år som bankernas penningtransport sköttes på det här sättet. I början på 70-talet stramades säkerheten upp. Då anställdes en äldre pensionär som tillsammans med en yngre kille körde runt på stan och lämnade pengar. I dag vågar väl bankerna inte ens lita på företag som är satta att hantera värdetransporterna.
Jag kom att tänka på mitt första jobb när jag i morse via radion hörde om alla de varsel som läggs just nu. Under alla mina år har jag haft förmånen att inte vara arbetslös en enda dag. Jag fick en flygande start in i vuxenvärlden och då hade jag ändå knappt passerat barnstadiet.
I dag har Sverige en stor ungdomsarbetslöshet. Politikerna mässar om mer utbildning, men det är inte alltid det som betyder "sesam öppna dig" till jobben.
Jag är tacksam att jag genom min första anställning på Handelsbanken fick en inblick i jobbvärlden. På banken träffade jag trevliga och optimistiska människor som fick mig att växa som människa.
En extra triumf var det när jag under den tiden mötte min gamle mattelärare som inför hela klassen hade dömt ut mig och sagt att "med så bristfälliga mattekunskaper kommer man inte långt här i livet".
Jag träffade honom på Stortorget i Malmö, pekade på en mäktig byggnad och sa:
- Där borta jobbar jag.
Han tittade på mig, såg förvånad ut och sa:
- Men det är ju en bank.
Ni kan väl tänka er hur triumfen lyste ur mina ögon.
Det blev åtta fina år på banken. Sen kastade jag mig in i sportjournalistikens värld. Mitt första redaktörsjobb var på Skånska Dagbladet. Jag minns första samtalet med sportchefen Gunnar Bengtsson.
Han sa:
- Om du är bra får du kanske skriva allsvensk fotboll om två år.
Tanken svindlade.
Två veckor senare sa Bengtsson:
- Kan du skriva Landskrona-Halmstad på söndag...
För Carl Emilsson och massjobbsökandet slutade det trots allt bra. Han fick inga jobb på sina ansökningar. Men i maj kunde han ändå börja en anställning som väktare.
