Jag tycker inte man behöver klassificeras som sportnörd bara för att man uppskattar världens största idrottsshow. Det är nämligen något magiskt över olympiska spel.

Dagen efter ett avslutande mästerskap, OS eller VM-fotboll, brukar dock någon form av tomhetskänsla infinna sig hos mig. Många av mina vänner upplever samma tomhet.

Värst är det kanske för OS-volontärerna och reportrarna på fältet.

Jag minns själv mitt första OS som reporter, 1984. Under tre veckor flängde jag runt i Los Angeles med omnejd. Det var tre veckor i turbofart. Fantastiska upplevelser, mycket jobb och lite sömn.

Efter spelen beslöt jag mig för att stanna i L.A. en vecka, för att njuta av lite ledighet.

Det blev en vecka fylld av abstinensbesvär.

Redan dagen efter OS-avslutningen infann sig tomheten. Plötsligt klipptes allt det roliga bort. Ingen stor idrottsshow att titta på, inga idrottsmän att snacka med, ingen telefon som ringde. Man kände sig inte behövd. Det där med att ligga och lata sig i Malibu kändes faktiskt inte så roligt.

För volontärerna, denna skara av tappra kvinnor och män som ser till att hålla OS i gång, kan ett avslutat OS innebära stora psykiska påfrestningar.

Jag har genom åren läst reportage om volontärer som tvingats till krissamtal efter ett avslutat mästerskap.

Ofta fick jag höra hur lyxigt det var att bevaka ett OS. Visst kände man sig privilegierad. Men det var sannerligen inte frågan om någon semesterresa. Tvärtom så handlade det om 18-timmars arbetspass i flera veckor. Ändå var det med stor saknad man vaknade upp till den första icke OS-dagen. Den olympiska elden brann även inom mig.

SVT-sporten har, inte helt oväntat, gjort ett bra OS.

Det finns gott om kompetent folk på SVT. André Pops är kungen i studion. Han är påläst och har förmågan att snacka med idrottsmännen på ett avslappnat och charmigt sätt. Marie Lehman är en annan av SVT:s duktiga sportmedarbetare.

Tyvärr var det här den sista olympiaden som visas i SVT. 2016 sänds OS i någon av MTG:s kanaler och det ser jag inte som något positivt.

OS ska sändas i en reklamfri kanal. Jag vill inte dränkas i en massa smörja när jag ser på olympiska spel.

Sverige kommer hamna en bit ner i medaljligan, men vad gör det. Det finns andra, betydligt viktigare värden här i livet än att springa fort, slåss i boxningsringen och skjuta låtsasduvor.

Missförstå mig inte. Jag uppskattar verkligen de prestationer som utförs under ett OS. Men OS handlar trots allt bara om sport. Efter festen i London står många framgångsrika idrottsländer där med sina enorma ekonomiska problem.

Sverige har klarat sig relativt bra från de ekonomiskt tuffa vindarna. Om det funnits någon form av medaljer för välskötta finanser hade Sverige förmodligen sniffat på en medaljplats. Häromdagen läste jag i Metro att Sveriges BNP ökade med 2,3 procent under andra kvartalet - vilket var långt över prognoserna. Svensk industri visar också på tillväxt, tvärtemot vad analytikerna förutspått. Tydligen är det lika svårt att tippa OS-medaljörer som att uttala sig om rikets finanser.

Det skulle förresten vara kul att få reda på vad Kinas OS-satsning har kostat. Men den satsningen blir en väl förborgad hemlighet i Mittens Rike...