Det finns ögonblick man aldrig glömmer. Anders "Lillen" Eklunds EM-seger över norrmannen Steffen Tangstad 1985 i KB-hallen i Köpenhamn är ett sådant ögonblick.
"Lillen" var starkt nederlagstippad inför matchen. Han hånades på presskonferenserna, inför den våldsamt haussade matchen, av ingen mindre än den förre världsmästaren Ingemar Johansson.
Men "Lillen" gjorde sitt livs match mot Steffen Tangstad. I den fjärde ronden knockade han den regerande Europamästaren.
Som reporter förväntas man vara neutral och inte visa känslor, men hela mitt inre kokade av lyckokänslor den där eftermiddagen i KB-hallen.
I går förmiddag kom jag in på ämnet boxning och svenska tungviktare med ett par yngre kolleger och jag förklarade då att "Lillen" Eklund är den mest underskattade av alla svenska boxare.
Nio timmar senare nås jag av budet att "Lillen" Eklund är död.
Jag har svårt att ta in dödsbudet. Det hela känns så overkligt. Stora fighters ska ju vara odödliga och "Lillen" var en stor fighter, en av de största vi haft inom svensk boxning.
Det känns som det var i går jag bevakade hans matcher.
Jag följde "Lillen" under stora delar av hans amatörkarriär. Jag åkte med på i stort sett alla hans matcher som proffs.
1980 lanserades han som det stora guldhoppet inför OS i Moskva. Gulddrömmen slutade med en förlust redan i den första matchen mot ungraren Istvan Leavai. I stället för att hyllas blev "Lillen" hånad av press och allmänhet.
"Lillen" skakade snabbt av sig missen i Moskva. Han gick över som proffs hos den danske promotorn Mogens Palle.
Eklund blev Europamästare två gånger, 1985 och 1987 (knockoutsegern över spanjoren Alfredo Evangelista). Han förlorade titlarna två gånger, 1985 mot Frank Bruno och 1987 mot italienaren Francesco Damiano.

"Lillens" dröm var att få en megamatch. En fight som skulle göra honom ekonomiskt oberoende.
Om han hade vunnit över britten Frank Bruno i oktober 1985 hade han fått en VM-match och därmed kunnat säkra sin framtid rent ekonomiskt.
Nu blev det inte så.
Lillen räckte inte till mot de allra bästa och Frank Bruno var en klassboxare som senare blev världsmästare.
EUROPAMÄSTARE. Anders "Lillen" Eklund knockar norske Steffen Tangstad och blir Europa mästare 9 mars 1985. Han förlorade titeln senare till engelsmannen Frank Bruno. Foto: Torbjörn Andersson
Jag kommer aldrig glömma "Lillens" ansiktsutryck vid presentationen i Wembley Arena. Det gick att spåra skräcken i hans ansikte. Matchen blev också en ensidig historia. Bruno tog kommandot direkt och i den fjärde ronden var pinan över för Eklund.
1989 satsade Lillen Eklund allt på ett kort när han åkte över till Atlantic City för att möta den amerikanske världsboxaren Tim Witherspoon.
Efter 71 sekunder var det ten and out för "Lillen". En högercross rammade "Lillens" vänstra tinning och han dunsade med ett brak i canvasen.
Jag satt vid ringside, en halvmeter från nedslaget. "Lillen" låg avsvimmad 20 minuter innan han på darriga ben kunde hjälpas upp. För mig var det en chockartad upplevelse.
Han avslutade sin proffskarriär 17 maj 1990 då han i Danmark mötte amerikanen Garing Lane. "Lillen" vann på poäng men övertygade inte.
Jag kommer minnas "Lillen" Eklund som en bra tungviktsboxare och en godhjärtad människa.