Federico Moreno

Jag minns kampen: Invandrarna mot Svenskarna

Publicerad

Några av de tuffaste fotbollsmatcherna jag spelat var de mellan ”Invandrarna” och ”Svenskarna”.

De var nästan på liv och död alltså.

Vi brukade lira på en plan som varken var täckt av grus, gräs eller konstgräs. Det var snarare lera och hårda trädrötter som stack upp här och där. Som en karta vi alla kunde utantill, även om vi blundade, efter alla dagliga sammandrabbningar på rasterna.

Oftast spelade vi med vanliga, blandade lag. Men under några år lirade vi då och då en match där ena laget alltså hette Invandrarna, och det andra Svenskarna.

Efter slutsignalen, när lunchrasten var över, ramlade vi in i klassrummet en efter en. Mörbultade, svettiga, höga på adrenalin.

Nationalismen på frammarsch

Jag minns inte någon större glädje efter de där kamperna. Oberoende av vilka som vann eller förlorade. Däremot en närmast kittlande, berusande känsla av aggressivitet.

Som om vi alla släppt ut något mörkt som fanns inom oss och som bara väntade på en signal, en ursäkt, en anledning att få komma ut.

Vår klass hade egentligen inga större konflikter. Framförallt bråkade vi sällan om ”invandrare och svenskar”. Nu i efterhand kan jag inte ens minnas hur de där matcherna kom till. Eller varför.

Det här var någon gång i början på 1990-talet. På många sätt en tid som liknar denna. Nationalismen var på frammarsch. Röster höjdes för att prata mer om etnicitet, om invandrares brottslighet. Det var oroligt och många sökte syndabockar och hårda lösningar.

Besatthet i människors bakgrund

Jag minns när en lärare delade upp klassen i invandrare och svenskar under en lektion, Den förstnämnda gruppen delades sedan i ”bra invandrare” och ”dåliga invandrare”. Jag har fler sådana exempel från den tiden som nu känns rätt absurda men som då blev en del av vår vardag.

Den här besattheten i människors bakgrund, som nu slår mot oss likt en gammal boomerang, kommer inte flygande från bara ett håll. Många föräldrar som mentalt håller sig kvar i hemlandet har genom åren bidragit till att deras barn känt sig kluvna. Som att det svenska varit en evig mellanlandning. En mindre verklig identitet.

Att från flera håll höra att man inte hör till, att ens uppväxt och tillhörighet inte är riktig, är en ständig käftsmäll för hundratusentals människor i det här landet.

Det som nyligen hänt i Danmark, där Folketinget röstade igenom ett uttalande om att invandrares barn inte räknas som danskar, är därför helt oförlåtligt. Jag känner starkt med våra danska systrar och bröder, de som en majoritet av Danmarks mäktigaste politiker sparkat på.

Men det är också ett tydligt bevis för vad denna besatthet i etnicitet är. Det handlar inte om att bevara något folkhem, traditioner eller speciella värden. Det handlar om ren nationalistisk hederskultur, där blod och hudfärg går före allt.

Efter några år upphörde de där matcherna mellan Invandrarna och Svenskarna. Idag kan jag se att det skedde i samband med att diskussionen i samhället på många sätt förändrades.

På sätt och vis tror jag att vi kände att det blev ganska larvigt faktiskt. Uttjatat.

Rent av töntigt, att spela mot varandra utifrån vilket sätt våra föräldrar hade hamnat i landet.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag