Om två föräldrar vill ta med sin 14-åriga tonårsdotter för att se senaste Batmanrullen eller nyklippningen av
science fictionklassikern Blade Runner på bio, kan den som släpper in tonårstjejen i salen dömas till böter eller fängelse i max sex månader.
Så lyder i alla fall lagtexten i teorin och det är Statens biografbyrå som skall se till att den efterföljs.
Samma biografbyrå förhandsgranskar samtliga filmer som går upp på de stora biograferna, näst intill alla som visas offentligt på annat sätt och de flesta som släpps på dvd.
Byrån har fortfarande rätt att klippa i och förbjuda filmer, om det finns scener som kan verka "förråande" på publiken.

Förra året hamnade två filmer under censursaxen och senast 2005 totalförbjöds en hel film.
Trots att det inte finns någon enhetlig forskning som säger att medievåld på något sätt skulle vara skadligt, är vuxencensuren fortfarande sanktionerad av staten.
Tidigare i år drog JK en 85-årig man inför rätta för att ha sålt pornografi med våldsinslag och för ett par år sedan var ett blodigt dataspel föremål för en rättstvist om "olaga våldsskildring".
Allt för att skydda vuxna människor från medier med "förråande inslag".

Moralkakorna censurlagstiftningen delar ut slår inte bara mot yttrandefriheten och kulturskapares konstnärliga friheter.
Censuren stigmatiserar också personer med BDSM-läggning, då dokumenterande eller filmande av sexualakter innehållandes våld automatiskt bryter mot lagen.
För vad är det som säger att en dominatrix piskrapp är värre än tillåtna scener med bajssex, massmördaraction och skönhetsfixerade Barbieideal?
Det är inte bara vuxencensuren som är moraliserande. De lagstadgade åldersgränserna för barn är ett omyndigförklarande av deras föräldrar. Det är inte konstigt att många struntar i att ta reda på vad det är för medierna deras barn konsumerar, när de själva inte får avgöra om barnet är moget nog att se en film på bio.

Alternativ till lagstiftad censur existerar.
Datorspelsindustrin har löst åldersmärkningen genom en branschöverenskommelse som inte bara utfärdar åldersrekommendationer, utan också förklarar vad för innehåll som kan upplevas stötande.
Det ger föräldrar större frihet och större ansvar.
Systemet bygger på öppenhet och frivillighet, i stället för moralism.
En frivillig märkning hade dessutom gynnat entusiastiska kulturskapare landet över, som i dag måste gå via biografbyrån för att få sina filmer godkända för visning.
Det finns visserligen dispenser från tillstånd och avgifter, att söka och få, men det är en onödig och ibland kostsam byråkratisk process.
Att en del av filmskaparnas budgetar behöver gå till statliga tillstånd för att få visa sina filmer är knappast ett främjande av kultur-Sverige, liksom de tio miljoner kronor som biografbyråkratin kostar landets skattebetalare varje år.

Statens biografbyrå ligger just nu under utredning hos regeringen.
Det är hög tid att lägga ner byrån och satsa utredningskrafterna på att skrota lagen om olaga våldsskildring.