USA-experten Joakim Nilsson kommer i några krönikor under detta år att ge bakgrund och analys av primär- och presidentvalskampanjerna i USA; samt av den svenska bilden av dessa.
Demokraternas primärval har i dag anlänt till delstaten Pennsylvania i årets mycket märkliga valrörelse. Händelseutvecklingen har hittills varit allt annat än förutsägbar; knappast någon seriös bedömare trodde när valrörelsen inleddes att vi skulle behöva vänta så här länge för att se vem det demokratiska partiet slutligen korar till sin presidentkandidat.
Enligt gårdagens mätningar leder Hillary Clinton med ungefär fem procentenheter. Det är en häpnadsväckande låg siffra; dels eftersom Clinton sedan länge har varit populär här, dels eftersom primärvalet denna gång är slutet, vilket betyder att enbart registrerade partisympatisörer får lov att rösta. Men en seger på marginalen är förmodligen inte nog. Om hon på allvar ska kunna utmana Obamas försprång i antal delegater (samt hans allt större stöd i de nationella opinionsmätningarna) bör hon vinna med över tio procentenheters majoritet. Då kan hon fortsätta driva den linje där hon hävdar att Obama är oförmögen att locka tillräckligt med väljare i de folkrika delstater som demokraterna ser som sin hemmaplan. Om inte annat skulle en storseger för Hillary Clinton leda till att vi får vänta ytterligare två veckor innan de stora delstaterna North Carolina och Indiana håller val 6 maj.
Pennsylvania erbjuder icke desto mindre stora utmaningar för de båda kandidaterna, vilket demokraternas kampanjstrateg Joe Trippi påpekade när han i söndags gästade tv-programmet CBS Face the Nation. Varken Obama eller Clinton är ett säkert kort hos de många lågavlönade väljargrupperna i Pennsylvania. Precis som John Kerry för fyra år sedan och Al Gore valet dessförinnan, uppfattas Obama och Clinton som om de tillhör ett politiskt etablissemang, fjärran från den hårt arbetande genomsnittsamerikanen. Ingenting blir bättre av att både två dessutom har gått på tvärs mot de värderingar som ofta är mycket viktiga för dessa väljare - särskilt den grundlagsskyddade rätten att bära vapen. Vapenlobbygruppen NRA har givit båda två betyget F (underkänt) för deras förslag om inskränkningar av landets vapenlagar.
Att striden mellan de båda demokraternas toppnamn har tillåtits bli så bitter kanske bäst kan sammanfattas med att konstatera att Hillary Clinton har svårt att lära av historien. År 1984 vann Walter Mondale demokraternas primärval i Pennsylvania på en valplattform som utgick från den gamla New Deal-andan: jobbstimulans och ekonomisk interventionism. Men i presidentvalet mot Ronald Reagan förlorade han stort, även i Pennsylvania. Hans väljarbas röstade i stället på Reagan; de var "Reagandemokrater", väljare som satte traditionella värden (bland annat rätten att bära vapen) över allt annat. Den dåtida guvernören i Arkansas, Bill Clinton, drog lärdom av Mondales förlust, och insåg nödvändigheten av att förändra demokraternas framtoning. Genom Bill Clintons presidentkandidatur 1992 inleddes en ny politisk era för demokraterna. Men tiderna förändras. Att Hillary Clinton har försökt gå till val på vad Bill Clinton åstadkom för ett och ett halvt decennium sedan vittnar knappast om lyhördhet, särskilt inte när det finns en motkandidat som vågat göra det hennes man en gång gjorde, och påpeka nödvändigheten av förändring.
Joakim Nilsson Statsvetare, frilansjournalist
