Jag hade förberett mig noga inför mötet. Och nu satt han där framför mig.
Ändå var det en fråga jag aldrig ställde.
- Hur hade det sett ut om någon tagit bort vattenslangen?
Ulf Olsson har en gång för alla satt punkt för alla frågor.
I fredags meddelade han tingsrätten i Malmö att han skulle ta sitt liv. På söndagen verkställde han sin egen dödsdom. Det var kanske ingen som riktigt tog hans hot på allvar.
I varje fall skickades aldrig självmordsbeskedet vidare från domstolen till rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall.
Det var där Ulf Olsson satt och slogs mot sina väderkvarnar. Han såg oss journalister både som möjligheter och hinder. Höll vi inte med honom tyckte han att vi dömt honom på förhand.
Det var första dagen på semestervikariatet på Kvällsposten sommaren 2004. På väg in till Malmöpolisens dagliga pressinformation mötte jag en man på väg ut.
- Vi har tagit Helénmördaren, sa mannen.
Och så gick han vidare. Så började sökandet efter svaren.
Ulf Olsson hävdade sin oskuld. In i det sista. Men jag fick en möjlighet att själv fråga honom. Och det blev en utomordentligt ovanlig intervju.
Psykiatriska experter hade granskat Ulf Olssons psyke.
Beskedet var att han inte tänkte som andra. Frågorna till honom skulle vara konkreta, inte teoretiska.
Och så gällde det att inte se honom i ögonen.
Jag lade fram foton jag haft med mig på bordet framför honom. En bild till en insändare i lokaltidningen, där Ulf Olsson som litet barn höll ett knippe hästhovar i handen.
Det räckte med bilden. Det behövdes ingen fråga.
Ulf Olsson berättade om sig själv, sin bakgrund, alla oförrätter han fått utstå. Bild efter bild blev berättelse efter berättelse.
Han pratade också om bevisen mot honom, de som fällt honom, och han tog ett exempel genom att rita en vattenslang på ett papper.
På hans tomt i Bokeslund fanns ett skjul. För att bevisa att Helén inte hållits fången i det ritade han upp skjulet från sidan med alla redskap, och sett ovanifrån med fullt av saker på golvet.
Det var detaljer som var katten skulle sova och att vattenslangen tog upp en stor del av golvytan.
Där fanns inte plats för en ung flicka, menade Olsson.
Jag insåg då att vem som helst hade kunnat ligga där vattenslangen fanns och var medveten om att Ulf Olsson med sitt udda konkreta tänkande i enkla dimensioner inte hade samma tanke som jag.
Men jag tänkte inte på att ställa frågan:
- Hur hade det sett ut om någon hade flyttat slangen?
Hur hade Ulf Olssons psyke hanterat en sådan frågeställning?
