Schlageryra och melodifestivaljippo. Lördagens deltävling är den sista av fyra och går av stapeln i Malmö. De bästa går vidare till Globen där det bestäms vilken treminuterslåt som kommer att representera Sverige i Moskva och årets upplaga av Eurovisionsschlagerfestivalen.
Kultur är ofta politik, inte minst vid schlagerfestivalen som är ett utmärkt jippo för europeiska städer att visa upp sig från sin bästa sida. Direktsändning över hela världsdelen är värdefull, inte minst inför stundande Europaparlamentsval och för propagandan kring oroshärdar länder emellan. Ett av kraven för att få delta i tävlingen är att sända hela finalen med alla länders bidrag. Det enkla budet gjorde att Libanon hoppade av att medverka 2005 då landet vägrade sända Israels bidrag. I år består Israels bidrag av en duett mellan en israelisk sångerska och en palestinsk dito. Låten handlar om fred.
Förra året sjöng en georgisk sångerska en pampig sång på fredstemat, aktuell vid oroligheterna mellan landet och grannarna Ryssland. Georgien slutade elva i tävlingen, och Ryssland vann. I år heter Georgiens låt "We don't wanna put in" med kaxighet och ordlekar för att stå upp mot den gamla stormakten.
Schlagerfestivalens historia började med ett schweiziskt röstfusk. Trots det fortsatte tävlingen och fler och fler länder ansluter sig genom tv- paraplyorganisationen EBU. I dag är det i öst det händer, och troligen har Malmöpågen Arash betydligt bättre förutsättningar för att ta hem segern med hans bidrag för Azerbajdzjan - oavsett vilken trallvänlig mellanmjölkslåt med tonartshöjningar Sverige än väljer. Öststaterna kompisröstar ju, och Sverige ger poäng till Norge, Finland och Danmark för den musikaliska kvalitetens skull.
Sandlådskontroverser och politiska konflikter till trots är schlagerfestivalen en rätt bra termometer på Europa. Jurygrupper ersätts allt mer av telefonröster, länder öppnas upp för att kunna delta, och för livsstilsfrågorna har schlagern varit banbrytande. När schlagern på hemmaplan genererar både tros-, sex- och snopp-chocker, har tävlingen vunnits av både en transsexuell diva, finländare i latexmasker och irländska smörsångare. Det är dessutom ett av de få tillfällen där till och med medborgarna i Vitryssland har rätt att rösta på någon annan än deras evige president Lukashenko.
Samtidigt kommer hela tävlingen i år återigen ha aktivt deltagande jurygrupper för att återta kontrollen till tv-bolagen. En utveckling som speglar samhället, inte minst i jämförelse med hur de stora mediebolagen desperat försökt hejda allsköns utveckling på det digitala området, och användare som mer och oftare står upp emot medie- och kulturdistributörerna.
Glitter och glamour är politik, och bakom de lättsamma tonerna finns både allvar och framtidshopp. Schlagern är värd att följa, inte minst för att skaffa sig kunskap om hur Europa egentligen mår. Att folkets röster inte räcker till ens i en tävling om musik, är en rätt bra varningsklocka.
