IPRED är en bokstavskombination för ett EU-sanktionsdirektiv om civilrätt på immaterialrättsområdet.
Förslaget har gått från EU till nationsnivå och kortfattat går det ut på att upphovsrättsinnehavare får verktyg till att spåra fildelares IP-adresser och personnummer som tidigare var förbehållna polis och rättsväsende.
Förutom att regeringen går emot sitt eget vallöfte om att inte stifta några fler lagar som skulle jaga en hel ungdomsgeneration, är det ytterligare en skarpt integritetskränkande lag som ger privata intressen tillgång till annars sekretesskyddade uppgifter.
Att svenska folket inte vill ha ännu en lag som begränsar den privata sfären borde vara tydligt efter alla diskussioner kring FRA-lagen. Frågan är vad som egentligen är värst; att privata intresseorganisationer får tillgång till personuppgifter och IP-adresser eller att en statlig myndighet får det.
Det är inte troligt att sanktionsdirektivet kommer få någon faktiskt effekt på piratkopieringen. Den är redan stor och omfattande och det allra mesta av det upphovsrättsskyddade materialet som kopieras på nätet sker via
bittorrentnätverk, en teknik ingen svensk domstol kunnat rå på.
Det troliga är att upphovsrättsorganisationer kommer använda lagen till att hota enskilda privatpersoner om höga rättegångskostnader om de inte går med på att betala en mindre förlikningssumma till organisationen. Med direktivet riskerar förlorande part i ett mål inte bara att betala den andra partens rättegångskostnader, utan också kostnaden för att publicera domen i till exempel en tidning.
Upphovsrätten får inte väga tyngre än personlig integritet och det måste finnas andra lösningar för kulturskapare att tjäna pengar än att dra kulturälskare till domstol, eller kartlägga deras liv på internet. För ett par år sedan kom en undersökning från KTH som visade att fildelare köpte fler spel, filmer och musikalbum än de som inte fildelade och kanske ligger det en poäng i att de digitala filer som kopieras flitigt på nätet gör det för att människor är nyfikna, har ett stort behov av ett rikt kulturliv, men inte har möjligheter att lägga pengar på någonting de inte vet är bra.
Lösningen är att kulturskapare och medieproducenter hittar nya vägar som gör att människor fortfarande får vara fria och upptäcka ny kultur, men samtidigt ser den tillräckligt värdefull för att lägga pengar på den.
Kanske måste man acceptera en viss kopiering av digitala filer, eller så kommer internetanvändare överge även det systemet till förmån för bättre och enklare lösningar. Tekniken kan göra det möjligt, men den utvecklingen stoppas om regeringen fortsätter lägga fram lagar som enbart skyddar ena sidans intressen.
